Förlossningen

Förlossningen var magisk, trots att den var tuff och bedömdes som relativt svår. Men jag var lyckligare än någonsin och som allra lugnast. Hela graviditeten hade varit ångestfylld. Jag mådde så fruktansvärt dåligt fysiskt på flera olika sätt och hade konstant en rädsla för missfall/död bebis. Från dag ett tills det var över så hade jag daglig ångest och massvis med katastroftankar. Förlossningsdagen var den ENDA dagen under min graviditet som jag inte hade ångest. Jag var stark och lycklig. Jag visste att jag var på sjukhus och litade på att om det skulle hända mig eller bebis något så fanns det kunnig personal där. Jag var i trygga händer, tryggare än hemma. Slapp jag vara gravid så skulle jag kunna föda hundra barn.
 
Jag hade haft förvärkar från vecka 33 och var således ganska utmattad när min förlossning drog igång på riktigt, inte förstod jag att det var på riktigt heller. Från vecka 36 hade vi konstanta falsklarm. Var och varannan dag drog det igång regelbundna och smärtsamma värkar som satt i flera timmar men sedan försvann. Jag blev lurad hela tiden vilket tärde enormt mycket psykiskt då jag hela graviditeten ville få ett slut. Att då få det här slutet serverat flera gånger men ändå inte nå i mål var förjävligt rent ut sagt. Jag bröt alltid ihop efter värkarna, när vetskapen om att jag inte skulle föda barn slog mig. Smärtan var inte det jobbiga.
 
Torsdag 13 oktober (2 dagar efter beräknad födsel): Jag får återigen vad som visar sig vara förvärkar på eftermiddagen. Med dunder och brak slår dom till och är regelbundna nästan på en gång. 3 stycken på 10 minuter, precis vad som indikerar att en förlossning är på gång. Det gör ont, jag är frustrerad och trött men står ut. En liten ljusglimt tänds återigen inom mig för jag tänker "att det MÅSTE ju vara på riktigt". Jag har gått över tiden, har regelbundna värkar som gör djävulskt ont, det måste vara förlossning på gång. Efter fyra timmar med värkar ringer vi förlossningen (första gången värkarna satt i regelbundet så länge och därför även första gången vi ringde). Barnmorskan låter hoppfull och säger att vi kan stanna hemma så länge det känns okej smärtmässigt men att vi självklart är välkomna att komma dit om vi vill. Jag har ont, är trött men känner inte att det är katastrofpanik än så länge och vi beslutar att stanna hemma ett tag till för jag orkar inte åka iväg "i onödan" med rädsla för att bli hemskickad. På eftermiddagen, efter cirka 6-7 timmars värkar så försvinner dom helt. Jag bryter ihop och går ner mig totalt i mina känslor. Har föreställningar om att jag alltid kommer att vara gravid, att jag aldrig kommer att få ut den där ungen och att jag kommer dö om jag behöver fortsätta vara gravid en enda dag till. Känslorna tog över så enormt mycket och besvikelsen var ett faktum. Joel försöker trösta mig så gott det går men jag var nog ganska otröstlig den dagen. Jag flyr in till duschen, precis som jag gjort flera gånger per dygn senaste månaderna. Jag sitter på duschgolvet med rinnande varmvatten i fyra timmar den kvällen och bara gråter. Ville bara vara själv.
 
 
Fredag 14 oktober (3 dagar efter beräknad födsel): Morgonen och förmiddagen är lugnare än någonsin. Inte speciellt ont, inga förvärkar och inga sammandragningar när jag rör på mig. Jag trodde nästan att livmodern hade blivit förlamad eftersom jag var så van vid all smärta och aktivitet. Försökte göra det bästa av dagen ändå, trots att jag var väldigt nedstämd. Jag målade om skötbordet för att ha något att tänka på och sen fyllde jag underhyllan med blöjor, handdukar, tvättlappar och lade skötbädden på plats. Boade klart det absolut sista som gick att boa. Efter lunch började jag få en irriterande "mensvärk" som inte direkt gjorde ont, bara var där och störde. Senare under eftermiddagen började det komma relativt regelbundna värkar, vilket jag återigen bara tog för förvärkar. Det blev snabbt intensivare och jag bosatte mig på duschgolvet hela eftermiddagen och en bit in på kvällen. Värkarna fortsatte när jag gick och la mig men jag kunde såklart inte somna. Det gjorde så ont och jag var så trött och uppgiven att jag vid 01-tiden bara låg och grinade och knappt orkade andas mig igenom värkarna längre. Joel peppade mig dock att ringa förlossningen, vilket vi gjorde.
 
Lördag 15 oktober (4 dagar efter beräknad födsel): Förlossningen säger att vi är välkomna. Joel cyklar iväg och hämtar våran bil (parkeringen ligger ca 1,5 km hemifrån) och kommer tillbaka och hämtar mig. Bilresan till förlossningen tar cirka 10 minuter och värkarna avtar något i styrka vilket gör att allt känns hopplöst. Jag vill mest vända och åka hem i tron om att det är ett till falsklarm. Joel kör vidare och vi parkerar vid förlossningen. Betalningsautomaten krånglar och jag blir förbannad och säger att vi inte kan gå in innan vi betalt parkeringen eftersom att vi råkat ut för böter förut! Joel säger att det inte spelar någon roll, att vi löser det sen men jag är fast bestämd kring att vi SKA betala innan vi ringer på dörren. Jag kommer inte ens ihåg om och när vi löste bekymret med parkeringsautomaten, men vi gick in på förlossningen iallafall. Vi fick komma in i ett undersökningsrum där en barnmorskestudent kom och pratade lite med oss för att sedan återkoppla till sin handledande barnmorska. När hon gick ut och gjorde det gick jag på toaletten för att sedan gå och ställa mig vid sängkanten. Klockan är 02:10 när jag säger till Joel att jag kissade på mig i min favoritmjukisbyxor. Joel tror inte på mig eftersom att jag nyss kissat. Det fortsätter att rinna och jag blir frustrerad. Inser sedan att vattnet hade gått och Joel skiner upp som en sol och säger "Vi kommer att få stanna, det ska födas barn nu!" varav jag svarar "Neeeej, du fattar väl att vi kommer bli hemskickade med Alvedon och sedan kommer vi aldrig att få ut den här jävla ungen!"... Jag hade fortfarande inte riktigt fattat att vattnet hade gått och vägrade tro att förlossningen var igång. 
 
 
Barnmorskan kommer in, sätter CTG och ser snabbt att jag har cirka fyra värkar per minut, hon konstaterar även att vattnet har gått och att jag är öppen cirka tre centimeter. Alla kriterier för att en förlossning är igång. Vi blir inskrivna och får ett rum klockan 02:40.
 
 
03:00: Jag får TENS och vetekuddar som smärtlindring vilket inte hjälper alls.
04:30: Jag hade provat att duscha bort smärtan men hamnade på golvet, på alla fyra och spydde som en gris. Hade ont och blev nästintill okontaktbar vilket gjorde att barnmorskan hjälpte mig till sängen och introducerade lustgasen. Jag hatade lustgasen och låg i fosterställning och grät mig igenom värkarna. Var i princip okontaktbar och tappade helt greppet om verkligheten. Barnmorskan sa att hon inte får säga vad jag bör göra men att jag ändå bör överäga en epidural så att jag får vila då värkarna var så intensiva och lustgasen inte hjälpte. Jag säger "ge mig allt ni har".
05:30: Narkosläkaren kommer in snabbt efter att epiduralbeslutet togs och jag får sitta på sängkanten med huvudet på Joels bröst. Gråter och försöker sitta stilla, slangen som sätts in i ryggen känner jag inte ens pga att värkarna gör så ont.
 
 
06:40: Bebisens hjärtljud börjar svaja då jag har cirka 5-6 värkar/10 minuter. Barnmorskorna kontaktar jouren och sätter sedan en skalpelektrod (en liten sladd på barnets huvud som mäter hjärtljuden). Epiduralen är gudomlig och jag känner mig lugn, tillfreds och förväntansfull! Känner värkarna men dom gör inte djävulskt ont.
10:00: Jag har inte öppnat mig något mer på två timmar trots intensiva värkar vilket gör att jag får värkstimulerande dropp inkopplat.
 
 
12:00: Jag är fullt öppen men får inte krysta då bebis ligger vidöppet (ansiktet upp mot min mage istället för ner mot min rygg). Jag får därför börja ligga i olika ställningar för att försöka få henne att rotera sista biten. Får dessutom växla mycket mellan att ligga ner och sitta på pilatesbolla. Stå upp klarar jag inte av speciellt bra då jag är för trött samt lite bortdomnad i benen pga epiduralen.
14:30: Får börja "provkrysta" för att se om det kan framtvinga sista rotationen. Det gick till så att jag fick krysta 1-2 gånger och sedan sätta mig på pilatesboll en stund för att sedan göra om samma procedur. Efter en provkrystning sa barnmorskan att bebisen har roterat och faktiskt är påväg ut när jag krystar så hon börjar förbereda sängen samt omgivningen i rummet för att förlösa barnet. Jag fattade ingenting för jag trodde fortfarande att jag provkrystade. Blev både rädd och förväntansfull. Det var ju DET HÄR jag hade längtat efter i nio månader och nu skulle det hända. Jag skulle klämma ut våran unge!
15:16: Barnmorskan ser i princip hela huvudet men upplever att det är för trångt för att något mer ska hända. Det händer ingenting när jag krystar då vävnaden är för spänd. Barnmorskan säger att hon tror att barnet är stort och säger att hon kommer att behöva klippa. Jag frågar om det kommer göra ont, hon skrattar till och säger "Nej, ingenting i jämförelse med smärtan du redan känner!". Jag skrattar till och inser att frågan var ganska korkad. Hon gör ett klipp och jag skriker "Åååååh vad skönt!", för ja, det var skönt. Äntligen försvann den där spända och "omöjliga" känslan, nu kändes det möjligt att få ut bebisen.
15:19: Jag krystar en sista gång utan att ha upplevt en enda krystvärk och ut kommer en illrosa liten illbatting. Hon skriker till och kommer direkt upp på mitt bröst. Hon blir tyst så fort hon kommer upp på mitt bröst och öppnar direkt ögonen och stirrar in i mina ögon. Hon ligger där, helt nöjd, varm och blodig och tittar på mig innan hon letar sig till mitt bröst och på en gång börjar amma. Jag som hade läckt bröstmjölk som ett såll från vecka 13 hade redan gott om råmjölk så hon började klunka i sig på en gång. Nöjd och glad från start. Jag kände inte när moderkakan slank ur, men jag såg den och det var häftigt. Blev sedan sydd i klippet vilket jag inte heller kände.
 
 
18:00: Galningarna vill tvinga in mig i duschen och jag förstår inte alls varför, vill ju gosa med min bebis och definitivt inte duscha! Dom säger dock att jag ska skölja av mig och försöka kissa i duschen. Dom hjälper mig dit och jag blir chockad över att jag knappt kan gå. Det gör så ont i underlivet och stygnen skaver och spänner så mycket att jag inte kan stå eller sitta. I duschen blir jag väldigt yrslig trots att jag sitter på knä på golvet och får hjälp av undersköterskan att torka mig och sätta på kläder samt ledas tillbaka till sängen. Bebisen blev vägd och mätt efter min dusch. 4316 g och 55 cm.
 
 
19:00: Barnmorskorna tycker att jag ska stanna på BB då förlossningen enligt dom inte var den lättaste samt att jag mår rätt dåligt. Jag tackar ja till det då jag inte ens klarar av att stå upp ännu. Dom skjutsar mig till BB i sängen och där börjar en ny resa. Det är lördagkväll, stan är fylld av liv och vi är dom lyckligaste i världen inne på en sjukhussal. Vi var föräldrar till en lite bebis som fick heta "lillgrisen" i några veckor till. Hon hade mycket fostervatten kvar i snoken och snorklade som en gris.
 
 

Även mammor blir trötta

Vissa perioder så känns föräldralivet som att konstant gå in i väggen, pang. Timme efter timme, pang. Minut efter minut, pang. Vissa dagar undrar jag vad jag har gett mig in på och om det kommer att vara såhär livet ut!? Jag vet ju självfallet att det inte är så, att det känns bättre om en stund och att utmaningarna som är nu kommer att vara bortglömda och ersatta med nya om en månad/ett år/10 år. Men ibland känns allting bara så hopplöst och så ligger man där återigen och gråter ikapp med barnet, mitt på golvet och kapitulerar helt och hållet i några sekunder. Andas i fyrkant, känner ångesten växa i bröstet, hör hur barngnället eskalerar i frekvens och funderar på om man ska ringa hem sambon i ren protest eller bara stoppa i ett par öronproppar och låsa in sig på toaletten. Sedan reser man sig upp, byter blöjan som behöver bytas, ger barnet lunch och dricker en kopp kaffe och orkar en timme till och så fortsätter det. Dag ut och dag in så orkar man alltid lite till, även fast man gråter ikapp med ungen då och då.
 
Idag var en sådan dag, när jag låg i soffan och lyssnade på barnskrik och ärligt funderade på om jag skulle bege mig till akutmottagningen eller psykakuten. Hela min kropp och mitt sinne höll på att sprängas och jag kände bara att "det går inte en endaste sekund till". Jag klarade inte av att lyfta upp henne, jag klarade inte av att stänga av öronen och jag klarade inte av att andas. Ett sms till sambon och tio minuter senare var han hemma, frid och fröjd. Sedan satt jag i duschen en stund, tog en kort cykeltur och när jag kom hem så kände jag mig som en lite bättre mamma, en lite lugnare människa. Jag behöver lära mig att ta dom här pauserna innan jag bryter ihop, men jag är urusel på det. Jag är beroende av min lilla minimänniska och separationsångesten ligger där jämt och tryter, varje sekund jag inte har henne bredvid mig. Vi sover, äter och duschar tillsammans. Dygnet runt sedan hon föddes för 11 månader sedan så har hon varit som en koala på mitt ben. Men med en koala som börjar bli tung, intensiv, viljestark och en kropp som fortfarande inte fungerar som den ska så börjar min energi och mitt tålamod tryta. Att jag dessutom inte har sovit ordentligt på 1,5 år gör väl sitt också.
 
Jag måste börja ta pauser. Måste lyfta tyngden från axlarna då och då, bokstavligt talat. Även mammor behöver tydligen pauser? (Hej mamma, hur fan har du klarat av sex ungar!? Nog för att du alltid varit min superhjälte, men du växer mer och mer för varje dag i mina ögon! ♥) Men snart drar skolan igång på riktigt. Då får jag mina pauser från koalan, även fast det är så enormt ångestfyllt att ni anar inte.
 
Snart går jag in i väggen på riktigt, eller blir galen. Jag är så trött. Har så ont. Är så slut. Även mammor blir trötta.
2

Födelsedagspresenten - plusset

Den 30 januari 2016 så förändrades mitt liv för alltid. Jag fick reda på min graviditet och började där och då mitt nya liv, för ja, livet förändras när man får reda på en graviditet.
 
Egentligen började det nog redan i samband med att jag blev gravid några veckor innan, för jag tror ärligt talat att min kropp började känna av graviditeten väldigt snabbt. Jag hade i ca två veckors tid haft ett väldigt känsligt luktsinne, från att knappt haft något alls. Det luktade mat i trapphuset varje dag, sambons parfym luktade skit och det stank fotsvett i vardagsrummet. Jag kommer ihåg så tydligt att jag i flera dagar hade gått runt och varit förbannad över att det luktade fotsvett i vardagsrummet. Jag kunde verkligen inte förstå, för varken jag eller Joel luktade fotsvett, jag hade dubbelkollat flera gånger. Dagarna gick och min irritation fortsatte. Jag insåg sedan, cirka två dagar före förväntad mens att jag inte hade någon mensvärk vilket är konstigt för att vara mig. Min menscykel har alltid varit som en klocka. Mensvärk i tre dagar, sen kommer mensen, värken sitter kvar i tre dagar och mensen i sju. Men ingen värk, inga känningar. Jag blev fundersam och tänkte för en kort sekund att jag kanske var gravid, för varför skulle mensen annars vara sen?! Fast inte fan kunde jag vara gravid, vi använde ju preventivmedel och hade alltid gjort. Tanken lämnade mitt huvud och jag åkte till praktiken.
 
Den 30 januari hittade jag ett par strumpor under soffan. Fotsvetten - därifrån kom den jävla stanken som plågat mig i två veckors tid. Den 30 januari, på förmiddagen så åkte jag själv till IKEA när sambon gymmade med en kompis. Utanför ingången till IKEA finns ett apotek och jag kände på mig att jag skulle gå in där, trots att jag inte behövde någonting. Jag gick in på apoteket och såg graviditetstesten och trots att jag inte trodde att jag var gravid så köpte jag två två-pack (för vem köper bara ett test!?), för jag hade ju fortfarande ingen mensvärk trots att mensen var beräknad dagen efter. Jag var nervös, hade hjärtklappning och var skakis. Jag insåg ganska snabbt att jag inte hade kunnat köra bil eller ens ta mig hem till badrummet i det skicket. Men jag kunde väl för fan inte ta ett graviditetstest på en IKEA-toalett, det måste väl vara definitionen av white trash? Pissa på en sticka på en offentlig toalett!? Nej, det kunde jag ju inte göra. Fast jag gjorde det ändå. Jag gick in på en toalett med skötbord och dukade upp testen, helt ovetande om att jag skulle stå vid det skötbordet och byta blöja tio månader senare.
 
Tre test visade positivt och jag fattade verkligen ingenting. Jag tänkte bara att "Jaha, det är därför hela jäkla lägenheten luktar fotsvett!". Det slog mig sedan att jag skulle bli mamma. Joel skulle bli pappa. Vi skulle bli föräldrar, efter ett halvår tillsammans. JUST FAN! Joel? Vad skulle han säga!? Jag visste att han ville ha barn och att han ville bilda familj men ville han det med mig? Vi skulle flytta ihop några dagar senare, så vi bodde ju inte ens tillsammans ännu! Jag blev rädd. Jag ville ju ha barn, det hade jag velat i flera år. Men var det verkligen rätt tidpunkt? Vad fan skulle Joel säga?
 
Jag åkte hem. Joel satt i köket tillsammans med en kompis när jag kom hem. Fan, en annan människa också. Jag gick rakt in i sovrummet, utan att säga något och la mig på sängen. En stund senare kom Joel in och frågade vad som hade hänt, eftersom att jag verkade nere och hade så bråttom. Jag pratade ingenting, för så reagerar jag när jag är chockad, ledsen och upprörd. Jag låg på sängen och sa ingenting. Joel kröp ner bredvid och höll om mig, då började tårarna rinna. Han strök mig över ryggen och sa att jag kunde prata när jag kände för det. Jag kunde fortfarande inte säga något, så jag sträckte fram testet jag hade hårt i handen och gav det till honom. Joel började också gråta. Tillsammans satt vi där på sängen, grät och sa ingenting. Jag kommer inte ens ihåg vad vi sa, jag kommer bara ihåg att det aldrig var några tvivel. Vi diskuterade ingenting där och då, vi bara tittade på varandra och insåg att livet skulle förändras. Vi kramades länge och åkte sedan iväg på födelsedagsfirande av Joels brorsbarn. Vi var inte så sociala på kalaset, vi satt mest och kramades i soffan och hade tankarna långt, långt borta. Dagen efter fyllde jag år. 22 år och hade redan fått den bästa present jag kunde tänka mig, med viss fördröjning av leveransen...
 
Plastbiten som förändrade livet...