Det blir bra

Ibland behöver hjärnan hjälp.
 
Jag har gått i mycket terapi genom mitt liv och det har räddat mig många gånger. Terapin har räddat enskilda situationer men även hela mitt liv vid ett flertar tillfällen. Jag har terapin att tacka för livet. Tack vare den står jag med många verktyg i händerna, verktyg som hjälper mig framåt varje dag. Men ibland behöver hjärnan hjälp.
 
Jag har återigen sträckt ut handen då jag insett att jag behöver hjälp innan det blir ohållbart. Mitt mående är långt ifrån så illa som det har varit tidigare i mitt liv, men jag känner att jag behöver stoppa här och nu innan jag fastnar i en nedåtgående spiral. Jag vet var mina gränser går och jag behöver hjälp att stoppa vid den här gränsen. Den berömda väggen står framför mina ögon och den vill jag inte krocka med. Mitt liv har tagit nya vändningar och jag behöver fler verktyg för att hantera mina känslor.
 
Förhoppningsvis behövs ingen terapi denna gång, bara lite samtal för att få ordning på kaoset inombords. Men jag tänker ta emot den hjälp jag kan få, allt för att det ska bli så bra som möjligt. Det är så mycket inom mig som hela tiden bubblar upp trots att jag försöker hantera det på ett bra sätt. Jag ligger hela tiden precis ovanför vattenytan och chippar efter luft men kommer inte längre än så. Jag sjunker aldrig, men tar mig aldrig till en bekäm nivå heller. Det är hela tiden en jäkla kamp, ett utdraget krig av känslor som bara fortsätter i all evighet, jag varken vinner eller förlorar.
 
Jag har skrivit och pratat en del om hur dåligt jag mådde under graviditeten. Jag har kommit fram till att det är graviditeten som ligger till grund för stor del av mitt mående just nu. Den har påverkat mig mer än jag någonsin kunde tro. Jag upplevde graviditeten som ett trauma och hade konstant ångest i kroppen pga hur dåligt jag mådde fysiskt. Jag trodde att jag skulle dö, var och varannan dag, för att min kropp var ett vrak på bristningsgränsen. Jag trodde att allt skulle bli bra när jag inte längre var gravid, att dom fysiska problemen skulle lösa det. Men det gjorde dom ju inte. Min kropp är fortfarande ett vrak och har varit i snart två år. Jag tror fortfarande att jag ska dö hela tiden. Jag litar inte alls på min kropp och har noll förtroende till den. Dödsångest. Fobier. Ångest. Frustration. Ensamhet. Isolering. Orden som funnits med som sidekick så länge nu. Jag får inte bort dom.
 
Anledningen till att jag nu sökt hjälp är för att min familj drabbas nu. Joel får ta alla min ilska och han är verkligen en klippa. Han är förstående konstant och står ut med mig trots att jag är arg, frustrerad och irriterad. Mitt tålamod med Mira börjar tryta enormt mycket pga att jag fysiskt inte orkar. Det i kombination med att hon är otroligt mammig gör mig så instängd. Jag behöver få ha min kropp ifred korta stunder för att inte gå sönder och att då ha någon som skriker och klänger sig fast på ens ben trots att den andra föräldern står bredvid med öppna armar gör mig uppgiven. Hade jag bara fått några vilopauser hade jag nog haft bättre tålamod. Men det är inte hennes fel, ingenting är hennes fel. Ibland är jag glad över att hon är liten och inte förstår samtidigt som jag önskar att hon var stor och att vi kunde prata med varandra om allt som känns jobbigt. 
 
Jag hoppas att det kan bli bättre. Jag vill vara bättre. Jag vill känna mening med mitt liv och jag vill att min familj ska ha det lugnt och tryggt med en kärleksfull mamma och sambo. Just nu har jag ingen ork till att vara kärleksfull, stöttande och ett givande sällskap...
 
Nya tag. På måndag ska jag på bedömningssamtal hos en kurator för att se vad för hjälp jag kan få.
2

Kroppfanskapet

Sedan jag blev gravid har min kropp varit kaotisk. Snart två år av kroppsligt kaos och elände. Graviditeten var pest och pina där krämporna avlöste varandra konstant. Sedan förlossningen har jag också åkt på både den ena och den andra åkomman och jag kan ärligt talat inte minnas en endast dag när jag har mått bra. För ett tag sedan sa jag till min sambo: "Jag vet inte ens hur det känns att må bra, för mig är normaltillståndet rätt dåligt men sedan finns det ju dagar när det är mer katastrof än vanligt!". Mina gränsvärden är annorlunda, för när jag säger att jag mår bra så har jag fortfarande en jäkla massa krämpor. Det är frustrerande. Jag är 23 år men jag känner mig instängd i en kropp som tillhör någon som är 73 år. Hade jag varit 73 år så hade jag nog accepterat att må såhär men i dagsläget? Nej, det är inte roligt för fem öre. Jag ska fungera i många år till och jag vågar inte ens blicka mot framtiden för att det bara känns jobbigt. Om problemen bara ska fortsätta matas på i den här takten så vill jag inte veta hur det är om 5, 10, 20 år... Det är skrämmande att tänka på framtiden så jag försöker undvika det.
 
Jag märker att min kropp börjar påverka mig på flera sätt. Mitt humör är katastrof. Jag är så förbannat lättretlig, irriterad, arg och frustrerad. Jag går konstant runt och väntar på anledningar att bli arg, att få explodera och snäsa. Jag irriterar mig på allt och alla. Jag har dåligt samvete hela tiden över hur hemsk jag är. Jag är arg på min ettåring, vilket är det värsta. Hon förstår inte, hon vet inte och inget är hennes fel: men jag är irriterad och det måste jag acceptera. Är det något jag lärt mig genom livet så är det att inte trycka undan känslor och låtsas som att dom inte finns, för då blir det sju gånger värre. Jag måste försöka acceptera att jag är arg och irriterad på min oskyldiga ettåring, hur ont det än gör.
 
Joel kan hantera att jag är arg, för han vet varför. Han kan kommunicera med mig. Vi pratar och han förstår. Självklart är det jobbigt för honom också, men han förstår och det gör det så himla mycket lättare att hantera att jag är arg.
 
Jag önskar bara att jag fick må bra. Iallafall vissa dagar.

Ännu mer gnäll

Hur ska man kunna vara en fungerande förälder med en vanlig jäkla vardag när ens kropp inte fungerar? Jag snackar liksom inte om att bestiga Mount Everest tillsammans med mitt barn, jag pratar om att ta mig ut genom ytterdörren och nedför trapporna för att gå till ICA 500 meter bort. Inte ens det fungerar vissa dagar. Att föräldraledigheten är slut och att jag ska börja rodda ett vanligt vardagsliv skrämmer skiten ur mig. Jag är så förbannat nervös över att allt ska krascha. För det gjorde det ju ofta under föräldraledigheten. Men då gick det att få ihop vardagen ändå, det var bara ligga kvar i sängen/soffan och ta blöjbyten och matningar på enklaste möjligaste sätt. Nu är det snart dags för förskolestart vilket innebär tidiga mornar, morgonrutiner, lämning på förskola, iväg till min skola, heldagar i skolan, hämtning och sedan alla grejer som ska göras hemma en vanlig eftermiddag. Jag förstår inte hur jag ska få det att funka när jag mår såhär, men jag måste få det att funka. Jag är så jävla rädd, jag hatar att misslyckas och jag vill inte misslyckas. Jag känner mig som den sämsta föräldern på jorden, sämsta partnern och vill bara gömma mig under täcket och hoppas att ingen ser hur värdelös jag är. 
 
Jag fungerar inte. Jag är trasig. Jag vill ha ett bättre liv. Jag vill att mitt barn ska ha ett bättre liv. Jag vill att min partner ska ha ett bättre liv. Jag vill inte ha det såhär. Jag hatar min kropp, verkligen hatar. Utseendet kunde jag inte bry mig mindre om. Men jag hatar att må dåligt. Jag kan inte komma ihåg hur många år sedan det var som min kropp fungerade felfritt en hel dag. I perioder har det helt klart varit uthärdligt och till och med okej. Men sedan jag blev gravid har det bara varit dåligt eller katastrof. Det är ju nu jag behöver en fungerande kropp som mest, när en annan människa också är beroende av att jag fungerar.
 
Den senaste veckan har verkligen varit på paus. Allt i livet har stått stilla. Det är katastrof. Sambon har haft slutinlämning på sin C-uppsats och slitit arslet av sig för att få den gjord samtidigt som han har försökt avlasta mig så mycket som det bara går med Mira. Jag har så fort jag fått chansen bara legat i sängen eller soffan och andats, försökt ta mig igenom minut efter minut och blir bara mer och mer frustrerad. Jag vet inte hur länge till jag orkar må dåligt, hur länge till jag orkar vara en så jäkla dålig mamma. Jag vill så mycket men kan så lite. Jag har inga krav kvar, inga krav på att det ska vara städat, att vi ska äta avancerad mat eller åka iväg på aktiviteter. Mina krav ligger enbart på basala behov. Att Mira ska ha bytta blöjor, mat i magen och sova regelbundet. Vissa dagar kan jag inte ens uppfylla det. Häromdagen fick ju Joel komma hem för att jag inte orkade trösta henne och bära henne till sängen för att sova. Jag är en hemsk mamma.
 
Jag har varit deprimerad och självmordsbenägen tidigare i mitt liv, tvångsinlagd inom psykiatrin till och med. Jag vet hur det är. Jag är långt ifrån något sådant igen, men mitt fysiska mående får mig verkligen att tappa gnistan just nu. För hur fan har man någon livslust när man inte ens kan kliva upp ur sängen? Hur fan får man någon livslust när man inte klarar av livet? Jag hatar att vakna upp på morgonen för att jag vet att det blir skit av dagen, om inte direkt på morgonen så framåt eftermiddagen. Jag hatar att somna på kvällen för att jag återigen är missnöjd över dagen som varit och med vetskapen av att sömn inte löser ett enda jäkla problem.
 
Jag är utmattad och jag önskar att någon bara kunde vifta med ett trollspö kring min kropp så att allt blev bra. Jag vill bara orka en vanliga vardag, jag vill kunna leka med mitt barn och njuta av det, jag vill kunna kramas med min sambo utan att känna stress, jag vill kunna gå till skolan med ett leende på läpparna, jag vill kunna kliva upp ur sängen utan att känna att jag trillar isär. Det här är inget värdigt liv. Jag är så förbannat glad över att min bebis har en bra pappa, annars hade jag inte varit en tillräcklig förälder och det svider att tänka på.