Kroppfanskapet

Sedan jag blev gravid har min kropp varit kaotisk. Snart två år av kroppsligt kaos och elände. Graviditeten var pest och pina där krämporna avlöste varandra konstant. Sedan förlossningen har jag också åkt på både den ena och den andra åkomman och jag kan ärligt talat inte minnas en endast dag när jag har mått bra. För ett tag sedan sa jag till min sambo: "Jag vet inte ens hur det känns att må bra, för mig är normaltillståndet rätt dåligt men sedan finns det ju dagar när det är mer katastrof än vanligt!". Mina gränsvärden är annorlunda, för när jag säger att jag mår bra så har jag fortfarande en jäkla massa krämpor. Det är frustrerande. Jag är 23 år men jag känner mig instängd i en kropp som tillhör någon som är 73 år. Hade jag varit 73 år så hade jag nog accepterat att må såhär men i dagsläget? Nej, det är inte roligt för fem öre. Jag ska fungera i många år till och jag vågar inte ens blicka mot framtiden för att det bara känns jobbigt. Om problemen bara ska fortsätta matas på i den här takten så vill jag inte veta hur det är om 5, 10, 20 år... Det är skrämmande att tänka på framtiden så jag försöker undvika det.
 
Jag märker att min kropp börjar påverka mig på flera sätt. Mitt humör är katastrof. Jag är så förbannat lättretlig, irriterad, arg och frustrerad. Jag går konstant runt och väntar på anledningar att bli arg, att få explodera och snäsa. Jag irriterar mig på allt och alla. Jag har dåligt samvete hela tiden över hur hemsk jag är. Jag är arg på min ettåring, vilket är det värsta. Hon förstår inte, hon vet inte och inget är hennes fel: men jag är irriterad och det måste jag acceptera. Är det något jag lärt mig genom livet så är det att inte trycka undan känslor och låtsas som att dom inte finns, för då blir det sju gånger värre. Jag måste försöka acceptera att jag är arg och irriterad på min oskyldiga ettåring, hur ont det än gör.
 
Joel kan hantera att jag är arg, för han vet varför. Han kan kommunicera med mig. Vi pratar och han förstår. Självklart är det jobbigt för honom också, men han förstår och det gör det så himla mycket lättare att hantera att jag är arg.
 
Jag önskar bara att jag fick må bra. Iallafall vissa dagar.