Förskoleplats

Vi har väntat och väntat på detta besked i flera månader nu. Kommunen har legat efter med placeringar och därmed inte kunnat ge oss besked i god tid vilket har varit otroligt stressande och ångestfyllt för mig, då behovet verkligen är stort. Halva hösten och vintern har liksom hängt på beskedet.
 
Idag kom det. Mira har fått en plats från och med sin ettårsdag. Vi fick inte plats på någon av dom fyra förskolor vi önskat men just nu känner jag att det är skitsamma, så länge hon har en plats och att vi överlever hösten tillsammans, så kvittar det var hon går. Hon kommer alltså att börja på förskola om en månad. EN MÅNAD! Det är ingenting. Jag saknar henne redan. Jag har som max varit ifrån henne i tre timmar, några enstaka gånger i hennes liv. Hon har haft barnvakt en gång, i en timme. Jag är så jäkla nervös och ångestfylld inför förskolestarten så ni anar inte. När beskedet kom idag så grät jag, vilket inte händer alltför ofta. Men tårarna bara kom. Jag ska lämna min lilla bebis, jag ska överge henne när hon inte ens kan gå eller prata. Tänk om hon saknar mig utan att kunna berätta det? Tänk om hon inte litar på att jag kommer tillbaka? Tänk om hon mår dåligt utan att kunna förklara? Det gör ont i mig. Förhoppningsvis kommer hon älska att vara med andra barn och troligtvis hittar hon säkert någon pedagog att knyta an till, någon som kan agera substitut för mig. Det gör ont, men vad fan gör man inte. Det är ju för hennes skull vi kämpar med att få ihop vardagen. Det är för hennes skull vi skaffar oss en utbildning. Självklart önskar vi båda att förutsättningarna såg annorlunda ut, att vi kunde ge henne något annorlunda. Det är inte optimalt att hon börjar på förskola vid ett års ålder, men det är fanimej inte så skadligt som vissa försöker få det till heller. Skulle hon visa att hon mår dåligt så får vi tänka om, självklart, men vi måste prova för att ge våran familj en ärlig chans här i livet. 
 
Hon kommer få det bra. Jag kommer få det bra. Joel kommer få det bra. Tillsammans fixar vi det här. Vi har all kärlek som går att ha gentemot varandra och jag kommer trampa cykeln det snabbast jag kan efter skolan. Mira kommer aldrig behöva gå heldagar och det känns underbart skönt, att vi åtminstone kan ge henne möjligheten till eftermiddagar hemma med oss och lediga dagar. Snart min älskling börjar ett nytt kapitel. Snart måste du klara dig utan mig några timmar per dag. Jag litar på att du kommer klara det galant, bättre än mig iallafall. Men du ska veta att jag saknar dig varenda sekund du inte är i min famn. Älskade unge.