Födelsedagspresenten - plusset

Den 30 januari 2016 så förändrades mitt liv för alltid. Jag fick reda på min graviditet och började där och då mitt nya liv, för ja, livet förändras när man får reda på en graviditet.
 
Egentligen började det nog redan i samband med att jag blev gravid några veckor innan, för jag tror ärligt talat att min kropp började känna av graviditeten väldigt snabbt. Jag hade i ca två veckors tid haft ett väldigt känsligt luktsinne, från att knappt haft något alls. Det luktade mat i trapphuset varje dag, sambons parfym luktade skit och det stank fotsvett i vardagsrummet. Jag kommer ihåg så tydligt att jag i flera dagar hade gått runt och varit förbannad över att det luktade fotsvett i vardagsrummet. Jag kunde verkligen inte förstå, för varken jag eller Joel luktade fotsvett, jag hade dubbelkollat flera gånger. Dagarna gick och min irritation fortsatte. Jag insåg sedan, cirka två dagar före förväntad mens att jag inte hade någon mensvärk vilket är konstigt för att vara mig. Min menscykel har alltid varit som en klocka. Mensvärk i tre dagar, sen kommer mensen, värken sitter kvar i tre dagar och mensen i sju. Men ingen värk, inga känningar. Jag blev fundersam och tänkte för en kort sekund att jag kanske var gravid, för varför skulle mensen annars vara sen?! Fast inte fan kunde jag vara gravid, vi använde ju preventivmedel och hade alltid gjort. Tanken lämnade mitt huvud och jag åkte till praktiken.
 
Den 30 januari hittade jag ett par strumpor under soffan. Fotsvetten - därifrån kom den jävla stanken som plågat mig i två veckors tid. Den 30 januari, på förmiddagen så åkte jag själv till IKEA när sambon gymmade med en kompis. Utanför ingången till IKEA finns ett apotek och jag kände på mig att jag skulle gå in där, trots att jag inte behövde någonting. Jag gick in på apoteket och såg graviditetstesten och trots att jag inte trodde att jag var gravid så köpte jag två två-pack (för vem köper bara ett test!?), för jag hade ju fortfarande ingen mensvärk trots att mensen var beräknad dagen efter. Jag var nervös, hade hjärtklappning och var skakis. Jag insåg ganska snabbt att jag inte hade kunnat köra bil eller ens ta mig hem till badrummet i det skicket. Men jag kunde väl för fan inte ta ett graviditetstest på en IKEA-toalett, det måste väl vara definitionen av white trash? Pissa på en sticka på en offentlig toalett!? Nej, det kunde jag ju inte göra. Fast jag gjorde det ändå. Jag gick in på en toalett med skötbord och dukade upp testen, helt ovetande om att jag skulle stå vid det skötbordet och byta blöja tio månader senare.
 
Tre test visade positivt och jag fattade verkligen ingenting. Jag tänkte bara att "Jaha, det är därför hela jäkla lägenheten luktar fotsvett!". Det slog mig sedan att jag skulle bli mamma. Joel skulle bli pappa. Vi skulle bli föräldrar, efter ett halvår tillsammans. JUST FAN! Joel? Vad skulle han säga!? Jag visste att han ville ha barn och att han ville bilda familj men ville han det med mig? Vi skulle flytta ihop några dagar senare, så vi bodde ju inte ens tillsammans ännu! Jag blev rädd. Jag ville ju ha barn, det hade jag velat i flera år. Men var det verkligen rätt tidpunkt? Vad fan skulle Joel säga?
 
Jag åkte hem. Joel satt i köket tillsammans med en kompis när jag kom hem. Fan, en annan människa också. Jag gick rakt in i sovrummet, utan att säga något och la mig på sängen. En stund senare kom Joel in och frågade vad som hade hänt, eftersom att jag verkade nere och hade så bråttom. Jag pratade ingenting, för så reagerar jag när jag är chockad, ledsen och upprörd. Jag låg på sängen och sa ingenting. Joel kröp ner bredvid och höll om mig, då började tårarna rinna. Han strök mig över ryggen och sa att jag kunde prata när jag kände för det. Jag kunde fortfarande inte säga något, så jag sträckte fram testet jag hade hårt i handen och gav det till honom. Joel började också gråta. Tillsammans satt vi där på sängen, grät och sa ingenting. Jag kommer inte ens ihåg vad vi sa, jag kommer bara ihåg att det aldrig var några tvivel. Vi diskuterade ingenting där och då, vi bara tittade på varandra och insåg att livet skulle förändras. Vi kramades länge och åkte sedan iväg på födelsedagsfirande av Joels brorsbarn. Vi var inte så sociala på kalaset, vi satt mest och kramades i soffan och hade tankarna långt, långt borta. Dagen efter fyllde jag år. 22 år och hade redan fått den bästa present jag kunde tänka mig, med viss fördröjning av leveransen...
 
Plastbiten som förändrade livet...