Även mammor blir trötta

Vissa perioder så känns föräldralivet som att konstant gå in i väggen, pang. Timme efter timme, pang. Minut efter minut, pang. Vissa dagar undrar jag vad jag har gett mig in på och om det kommer att vara såhär livet ut!? Jag vet ju självfallet att det inte är så, att det känns bättre om en stund och att utmaningarna som är nu kommer att vara bortglömda och ersatta med nya om en månad/ett år/10 år. Men ibland känns allting bara så hopplöst och så ligger man där återigen och gråter ikapp med barnet, mitt på golvet och kapitulerar helt och hållet i några sekunder. Andas i fyrkant, känner ångesten växa i bröstet, hör hur barngnället eskalerar i frekvens och funderar på om man ska ringa hem sambon i ren protest eller bara stoppa i ett par öronproppar och låsa in sig på toaletten. Sedan reser man sig upp, byter blöjan som behöver bytas, ger barnet lunch och dricker en kopp kaffe och orkar en timme till och så fortsätter det. Dag ut och dag in så orkar man alltid lite till, även fast man gråter ikapp med ungen då och då.
 
Idag var en sådan dag, när jag låg i soffan och lyssnade på barnskrik och ärligt funderade på om jag skulle bege mig till akutmottagningen eller psykakuten. Hela min kropp och mitt sinne höll på att sprängas och jag kände bara att "det går inte en endaste sekund till". Jag klarade inte av att lyfta upp henne, jag klarade inte av att stänga av öronen och jag klarade inte av att andas. Ett sms till sambon och tio minuter senare var han hemma, frid och fröjd. Sedan satt jag i duschen en stund, tog en kort cykeltur och när jag kom hem så kände jag mig som en lite bättre mamma, en lite lugnare människa. Jag behöver lära mig att ta dom här pauserna innan jag bryter ihop, men jag är urusel på det. Jag är beroende av min lilla minimänniska och separationsångesten ligger där jämt och tryter, varje sekund jag inte har henne bredvid mig. Vi sover, äter och duschar tillsammans. Dygnet runt sedan hon föddes för 11 månader sedan så har hon varit som en koala på mitt ben. Men med en koala som börjar bli tung, intensiv, viljestark och en kropp som fortfarande inte fungerar som den ska så börjar min energi och mitt tålamod tryta. Att jag dessutom inte har sovit ordentligt på 1,5 år gör väl sitt också.
 
Jag måste börja ta pauser. Måste lyfta tyngden från axlarna då och då, bokstavligt talat. Även mammor behöver tydligen pauser? (Hej mamma, hur fan har du klarat av sex ungar!? Nog för att du alltid varit min superhjälte, men du växer mer och mer för varje dag i mina ögon! ♥) Men snart drar skolan igång på riktigt. Då får jag mina pauser från koalan, även fast det är så enormt ångestfyllt att ni anar inte.
 
Snart går jag in i väggen på riktigt, eller blir galen. Jag är så trött. Har så ont. Är så slut. Även mammor blir trötta.
2
Annelie

Alltså förlåt men det är så himla skönt att läsa detta! Jag känner med dig otroligt mycket. Dagarna hemma med barn är enormt tungt arbete. Jag gråter också ibland. Vet inte hur många gånger jag funderat på att ringa hem sambon för "nu orkar jag inte mer! Totalt slut!" ...Men, så orkar jag en timme till... Det är skönt att läsa att det är fler som känner så otroligt lika!
Jag hoppas dina dagar blir lättare snart! <3

Svar: Jag tycker också att det är jätteskönt att läsa om saker som inte är perfekta... Är så förbannat trött på allt rosaskimrande och glorifierande av föräldraskapet. För jag tror ärligt talat inte att det finns någon som tycker att det är underbart jämt. Vissa dagar är fantastiska och så vill jag vara föräldraledig hela livet. Vissa dagar är skit och så undrar jag varför i helvete jag ens är förälder. Det är liksom så livet är, upp och ner. Den värsta kombinationen är ju dålig sömn, seg kropp och en gnällig unge - dom dagarna är inte roliga, men vi har många bra dagar också.
Hoppas det blir lättare för dig också! Det är dock okej att inte orka och att vara ledsen, kram <3
mirajen.blo.gg

Emelie

Tror aldrig jag har gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjort det här året. Min bebis föddes oxå september 2016 och Gud, det var förväntningar som blev till verklighet med förlossningsdepression på det. Och besök på psyk-akuten. Men snart har vi överlevt vårt första år :)

Svar: Det är fanimej inte lätt att vara förälder. Stor kram till dig! Jag hoppas nästa år blir bättre <3 Och grattis (i förskott?) till den lille!
mirajen.blo.gg