Ännu mer gnäll

Hur ska man kunna vara en fungerande förälder med en vanlig jäkla vardag när ens kropp inte fungerar? Jag snackar liksom inte om att bestiga Mount Everest tillsammans med mitt barn, jag pratar om att ta mig ut genom ytterdörren och nedför trapporna för att gå till ICA 500 meter bort. Inte ens det fungerar vissa dagar. Att föräldraledigheten är slut och att jag ska börja rodda ett vanligt vardagsliv skrämmer skiten ur mig. Jag är så förbannat nervös över att allt ska krascha. För det gjorde det ju ofta under föräldraledigheten. Men då gick det att få ihop vardagen ändå, det var bara ligga kvar i sängen/soffan och ta blöjbyten och matningar på enklaste möjligaste sätt. Nu är det snart dags för förskolestart vilket innebär tidiga mornar, morgonrutiner, lämning på förskola, iväg till min skola, heldagar i skolan, hämtning och sedan alla grejer som ska göras hemma en vanlig eftermiddag. Jag förstår inte hur jag ska få det att funka när jag mår såhär, men jag måste få det att funka. Jag är så jävla rädd, jag hatar att misslyckas och jag vill inte misslyckas. Jag känner mig som den sämsta föräldern på jorden, sämsta partnern och vill bara gömma mig under täcket och hoppas att ingen ser hur värdelös jag är. 
 
Jag fungerar inte. Jag är trasig. Jag vill ha ett bättre liv. Jag vill att mitt barn ska ha ett bättre liv. Jag vill att min partner ska ha ett bättre liv. Jag vill inte ha det såhär. Jag hatar min kropp, verkligen hatar. Utseendet kunde jag inte bry mig mindre om. Men jag hatar att må dåligt. Jag kan inte komma ihåg hur många år sedan det var som min kropp fungerade felfritt en hel dag. I perioder har det helt klart varit uthärdligt och till och med okej. Men sedan jag blev gravid har det bara varit dåligt eller katastrof. Det är ju nu jag behöver en fungerande kropp som mest, när en annan människa också är beroende av att jag fungerar.
 
Den senaste veckan har verkligen varit på paus. Allt i livet har stått stilla. Det är katastrof. Sambon har haft slutinlämning på sin C-uppsats och slitit arslet av sig för att få den gjord samtidigt som han har försökt avlasta mig så mycket som det bara går med Mira. Jag har så fort jag fått chansen bara legat i sängen eller soffan och andats, försökt ta mig igenom minut efter minut och blir bara mer och mer frustrerad. Jag vet inte hur länge till jag orkar må dåligt, hur länge till jag orkar vara en så jäkla dålig mamma. Jag vill så mycket men kan så lite. Jag har inga krav kvar, inga krav på att det ska vara städat, att vi ska äta avancerad mat eller åka iväg på aktiviteter. Mina krav ligger enbart på basala behov. Att Mira ska ha bytta blöjor, mat i magen och sova regelbundet. Vissa dagar kan jag inte ens uppfylla det. Häromdagen fick ju Joel komma hem för att jag inte orkade trösta henne och bära henne till sängen för att sova. Jag är en hemsk mamma.
 
Jag har varit deprimerad och självmordsbenägen tidigare i mitt liv, tvångsinlagd inom psykiatrin till och med. Jag vet hur det är. Jag är långt ifrån något sådant igen, men mitt fysiska mående får mig verkligen att tappa gnistan just nu. För hur fan har man någon livslust när man inte ens kan kliva upp ur sängen? Hur fan får man någon livslust när man inte klarar av livet? Jag hatar att vakna upp på morgonen för att jag vet att det blir skit av dagen, om inte direkt på morgonen så framåt eftermiddagen. Jag hatar att somna på kvällen för att jag återigen är missnöjd över dagen som varit och med vetskapen av att sömn inte löser ett enda jäkla problem.
 
Jag är utmattad och jag önskar att någon bara kunde vifta med ett trollspö kring min kropp så att allt blev bra. Jag vill bara orka en vanliga vardag, jag vill kunna leka med mitt barn och njuta av det, jag vill kunna kramas med min sambo utan att känna stress, jag vill kunna gå till skolan med ett leende på läpparna, jag vill kunna kliva upp ur sängen utan att känna att jag trillar isär. Det här är inget värdigt liv. Jag är så förbannat glad över att min bebis har en bra pappa, annars hade jag inte varit en tillräcklig förälder och det svider att tänka på.