Kroppfanskapet

Sedan jag blev gravid har min kropp varit kaotisk. Snart två år av kroppsligt kaos och elände. Graviditeten var pest och pina där krämporna avlöste varandra konstant. Sedan förlossningen har jag också åkt på både den ena och den andra åkomman och jag kan ärligt talat inte minnas en endast dag när jag har mått bra. För ett tag sedan sa jag till min sambo: "Jag vet inte ens hur det känns att må bra, för mig är normaltillståndet rätt dåligt men sedan finns det ju dagar när det är mer katastrof än vanligt!". Mina gränsvärden är annorlunda, för när jag säger att jag mår bra så har jag fortfarande en jäkla massa krämpor. Det är frustrerande. Jag är 23 år men jag känner mig instängd i en kropp som tillhör någon som är 73 år. Hade jag varit 73 år så hade jag nog accepterat att må såhär men i dagsläget? Nej, det är inte roligt för fem öre. Jag ska fungera i många år till och jag vågar inte ens blicka mot framtiden för att det bara känns jobbigt. Om problemen bara ska fortsätta matas på i den här takten så vill jag inte veta hur det är om 5, 10, 20 år... Det är skrämmande att tänka på framtiden så jag försöker undvika det.
 
Jag märker att min kropp börjar påverka mig på flera sätt. Mitt humör är katastrof. Jag är så förbannat lättretlig, irriterad, arg och frustrerad. Jag går konstant runt och väntar på anledningar att bli arg, att få explodera och snäsa. Jag irriterar mig på allt och alla. Jag har dåligt samvete hela tiden över hur hemsk jag är. Jag är arg på min ettåring, vilket är det värsta. Hon förstår inte, hon vet inte och inget är hennes fel: men jag är irriterad och det måste jag acceptera. Är det något jag lärt mig genom livet så är det att inte trycka undan känslor och låtsas som att dom inte finns, för då blir det sju gånger värre. Jag måste försöka acceptera att jag är arg och irriterad på min oskyldiga ettåring, hur ont det än gör.
 
Joel kan hantera att jag är arg, för han vet varför. Han kan kommunicera med mig. Vi pratar och han förstår. Självklart är det jobbigt för honom också, men han förstår och det gör det så himla mycket lättare att hantera att jag är arg.
 
Jag önskar bara att jag fick må bra. Iallafall vissa dagar.

Förskoleplats

Vi har väntat och väntat på detta besked i flera månader nu. Kommunen har legat efter med placeringar och därmed inte kunnat ge oss besked i god tid vilket har varit otroligt stressande och ångestfyllt för mig, då behovet verkligen är stort. Halva hösten och vintern har liksom hängt på beskedet.
 
Idag kom det. Mira har fått en plats från och med sin ettårsdag. Vi fick inte plats på någon av dom fyra förskolor vi önskat men just nu känner jag att det är skitsamma, så länge hon har en plats och att vi överlever hösten tillsammans, så kvittar det var hon går. Hon kommer alltså att börja på förskola om en månad. EN MÅNAD! Det är ingenting. Jag saknar henne redan. Jag har som max varit ifrån henne i tre timmar, några enstaka gånger i hennes liv. Hon har haft barnvakt en gång, i en timme. Jag är så jäkla nervös och ångestfylld inför förskolestarten så ni anar inte. När beskedet kom idag så grät jag, vilket inte händer alltför ofta. Men tårarna bara kom. Jag ska lämna min lilla bebis, jag ska överge henne när hon inte ens kan gå eller prata. Tänk om hon saknar mig utan att kunna berätta det? Tänk om hon inte litar på att jag kommer tillbaka? Tänk om hon mår dåligt utan att kunna förklara? Det gör ont i mig. Förhoppningsvis kommer hon älska att vara med andra barn och troligtvis hittar hon säkert någon pedagog att knyta an till, någon som kan agera substitut för mig. Det gör ont, men vad fan gör man inte. Det är ju för hennes skull vi kämpar med att få ihop vardagen. Det är för hennes skull vi skaffar oss en utbildning. Självklart önskar vi båda att förutsättningarna såg annorlunda ut, att vi kunde ge henne något annorlunda. Det är inte optimalt att hon börjar på förskola vid ett års ålder, men det är fanimej inte så skadligt som vissa försöker få det till heller. Skulle hon visa att hon mår dåligt så får vi tänka om, självklart, men vi måste prova för att ge våran familj en ärlig chans här i livet. 
 
Hon kommer få det bra. Jag kommer få det bra. Joel kommer få det bra. Tillsammans fixar vi det här. Vi har all kärlek som går att ha gentemot varandra och jag kommer trampa cykeln det snabbast jag kan efter skolan. Mira kommer aldrig behöva gå heldagar och det känns underbart skönt, att vi åtminstone kan ge henne möjligheten till eftermiddagar hemma med oss och lediga dagar. Snart min älskling börjar ett nytt kapitel. Snart måste du klara dig utan mig några timmar per dag. Jag litar på att du kommer klara det galant, bättre än mig iallafall. Men du ska veta att jag saknar dig varenda sekund du inte är i min famn. Älskade unge.
 

Förlossningen

Förlossningen var magisk, trots att den var tuff och bedömdes som relativt svår. Men jag var lyckligare än någonsin och som allra lugnast. Hela graviditeten hade varit ångestfylld. Jag mådde så fruktansvärt dåligt fysiskt på flera olika sätt och hade konstant en rädsla för missfall/död bebis. Från dag ett tills det var över så hade jag daglig ångest och massvis med katastroftankar. Förlossningsdagen var den ENDA dagen under min graviditet som jag inte hade ångest. Jag var stark och lycklig. Jag visste att jag var på sjukhus och litade på att om det skulle hända mig eller bebis något så fanns det kunnig personal där. Jag var i trygga händer, tryggare än hemma. Slapp jag vara gravid så skulle jag kunna föda hundra barn.
 
Jag hade haft förvärkar från vecka 33 och var således ganska utmattad när min förlossning drog igång på riktigt, inte förstod jag att det var på riktigt heller. Från vecka 36 hade vi konstanta falsklarm. Var och varannan dag drog det igång regelbundna och smärtsamma värkar som satt i flera timmar men sedan försvann. Jag blev lurad hela tiden vilket tärde enormt mycket psykiskt då jag hela graviditeten ville få ett slut. Att då få det här slutet serverat flera gånger men ändå inte nå i mål var förjävligt rent ut sagt. Jag bröt alltid ihop efter värkarna, när vetskapen om att jag inte skulle föda barn slog mig. Smärtan var inte det jobbiga.
 
Torsdag 13 oktober (2 dagar efter beräknad födsel): Jag får återigen vad som visar sig vara förvärkar på eftermiddagen. Med dunder och brak slår dom till och är regelbundna nästan på en gång. 3 stycken på 10 minuter, precis vad som indikerar att en förlossning är på gång. Det gör ont, jag är frustrerad och trött men står ut. En liten ljusglimt tänds återigen inom mig för jag tänker "att det MÅSTE ju vara på riktigt". Jag har gått över tiden, har regelbundna värkar som gör djävulskt ont, det måste vara förlossning på gång. Efter fyra timmar med värkar ringer vi förlossningen (första gången värkarna satt i regelbundet så länge och därför även första gången vi ringde). Barnmorskan låter hoppfull och säger att vi kan stanna hemma så länge det känns okej smärtmässigt men att vi självklart är välkomna att komma dit om vi vill. Jag har ont, är trött men känner inte att det är katastrofpanik än så länge och vi beslutar att stanna hemma ett tag till för jag orkar inte åka iväg "i onödan" med rädsla för att bli hemskickad. På eftermiddagen, efter cirka 6-7 timmars värkar så försvinner dom helt. Jag bryter ihop och går ner mig totalt i mina känslor. Har föreställningar om att jag alltid kommer att vara gravid, att jag aldrig kommer att få ut den där ungen och att jag kommer dö om jag behöver fortsätta vara gravid en enda dag till. Känslorna tog över så enormt mycket och besvikelsen var ett faktum. Joel försöker trösta mig så gott det går men jag var nog ganska otröstlig den dagen. Jag flyr in till duschen, precis som jag gjort flera gånger per dygn senaste månaderna. Jag sitter på duschgolvet med rinnande varmvatten i fyra timmar den kvällen och bara gråter. Ville bara vara själv.
 
 
Fredag 14 oktober (3 dagar efter beräknad födsel): Morgonen och förmiddagen är lugnare än någonsin. Inte speciellt ont, inga förvärkar och inga sammandragningar när jag rör på mig. Jag trodde nästan att livmodern hade blivit förlamad eftersom jag var så van vid all smärta och aktivitet. Försökte göra det bästa av dagen ändå, trots att jag var väldigt nedstämd. Jag målade om skötbordet för att ha något att tänka på och sen fyllde jag underhyllan med blöjor, handdukar, tvättlappar och lade skötbädden på plats. Boade klart det absolut sista som gick att boa. Efter lunch började jag få en irriterande "mensvärk" som inte direkt gjorde ont, bara var där och störde. Senare under eftermiddagen började det komma relativt regelbundna värkar, vilket jag återigen bara tog för förvärkar. Det blev snabbt intensivare och jag bosatte mig på duschgolvet hela eftermiddagen och en bit in på kvällen. Värkarna fortsatte när jag gick och la mig men jag kunde såklart inte somna. Det gjorde så ont och jag var så trött och uppgiven att jag vid 01-tiden bara låg och grinade och knappt orkade andas mig igenom värkarna längre. Joel peppade mig dock att ringa förlossningen, vilket vi gjorde.
 
Lördag 15 oktober (4 dagar efter beräknad födsel): Förlossningen säger att vi är välkomna. Joel cyklar iväg och hämtar våran bil (parkeringen ligger ca 1,5 km hemifrån) och kommer tillbaka och hämtar mig. Bilresan till förlossningen tar cirka 10 minuter och värkarna avtar något i styrka vilket gör att allt känns hopplöst. Jag vill mest vända och åka hem i tron om att det är ett till falsklarm. Joel kör vidare och vi parkerar vid förlossningen. Betalningsautomaten krånglar och jag blir förbannad och säger att vi inte kan gå in innan vi betalt parkeringen eftersom att vi råkat ut för böter förut! Joel säger att det inte spelar någon roll, att vi löser det sen men jag är fast bestämd kring att vi SKA betala innan vi ringer på dörren. Jag kommer inte ens ihåg om och när vi löste bekymret med parkeringsautomaten, men vi gick in på förlossningen iallafall. Vi fick komma in i ett undersökningsrum där en barnmorskestudent kom och pratade lite med oss för att sedan återkoppla till sin handledande barnmorska. När hon gick ut och gjorde det gick jag på toaletten för att sedan gå och ställa mig vid sängkanten. Klockan är 02:10 när jag säger till Joel att jag kissade på mig i min favoritmjukisbyxor. Joel tror inte på mig eftersom att jag nyss kissat. Det fortsätter att rinna och jag blir frustrerad. Inser sedan att vattnet hade gått och Joel skiner upp som en sol och säger "Vi kommer att få stanna, det ska födas barn nu!" varav jag svarar "Neeeej, du fattar väl att vi kommer bli hemskickade med Alvedon och sedan kommer vi aldrig att få ut den här jävla ungen!"... Jag hade fortfarande inte riktigt fattat att vattnet hade gått och vägrade tro att förlossningen var igång. 
 
 
Barnmorskan kommer in, sätter CTG och ser snabbt att jag har cirka fyra värkar per minut, hon konstaterar även att vattnet har gått och att jag är öppen cirka tre centimeter. Alla kriterier för att en förlossning är igång. Vi blir inskrivna och får ett rum klockan 02:40.
 
 
03:00: Jag får TENS och vetekuddar som smärtlindring vilket inte hjälper alls.
04:30: Jag hade provat att duscha bort smärtan men hamnade på golvet, på alla fyra och spydde som en gris. Hade ont och blev nästintill okontaktbar vilket gjorde att barnmorskan hjälpte mig till sängen och introducerade lustgasen. Jag hatade lustgasen och låg i fosterställning och grät mig igenom värkarna. Var i princip okontaktbar och tappade helt greppet om verkligheten. Barnmorskan sa att hon inte får säga vad jag bör göra men att jag ändå bör överäga en epidural så att jag får vila då värkarna var så intensiva och lustgasen inte hjälpte. Jag säger "ge mig allt ni har".
05:30: Narkosläkaren kommer in snabbt efter att epiduralbeslutet togs och jag får sitta på sängkanten med huvudet på Joels bröst. Gråter och försöker sitta stilla, slangen som sätts in i ryggen känner jag inte ens pga att värkarna gör så ont.
 
 
06:40: Bebisens hjärtljud börjar svaja då jag har cirka 5-6 värkar/10 minuter. Barnmorskorna kontaktar jouren och sätter sedan en skalpelektrod (en liten sladd på barnets huvud som mäter hjärtljuden). Epiduralen är gudomlig och jag känner mig lugn, tillfreds och förväntansfull! Känner värkarna men dom gör inte djävulskt ont.
10:00: Jag har inte öppnat mig något mer på två timmar trots intensiva värkar vilket gör att jag får värkstimulerande dropp inkopplat.
 
 
12:00: Jag är fullt öppen men får inte krysta då bebis ligger vidöppet (ansiktet upp mot min mage istället för ner mot min rygg). Jag får därför börja ligga i olika ställningar för att försöka få henne att rotera sista biten. Får dessutom växla mycket mellan att ligga ner och sitta på pilatesbolla. Stå upp klarar jag inte av speciellt bra då jag är för trött samt lite bortdomnad i benen pga epiduralen.
14:30: Får börja "provkrysta" för att se om det kan framtvinga sista rotationen. Det gick till så att jag fick krysta 1-2 gånger och sedan sätta mig på pilatesboll en stund för att sedan göra om samma procedur. Efter en provkrystning sa barnmorskan att bebisen har roterat och faktiskt är påväg ut när jag krystar så hon börjar förbereda sängen samt omgivningen i rummet för att förlösa barnet. Jag fattade ingenting för jag trodde fortfarande att jag provkrystade. Blev både rädd och förväntansfull. Det var ju DET HÄR jag hade längtat efter i nio månader och nu skulle det hända. Jag skulle klämma ut våran unge!
15:16: Barnmorskan ser i princip hela huvudet men upplever att det är för trångt för att något mer ska hända. Det händer ingenting när jag krystar då vävnaden är för spänd. Barnmorskan säger att hon tror att barnet är stort och säger att hon kommer att behöva klippa. Jag frågar om det kommer göra ont, hon skrattar till och säger "Nej, ingenting i jämförelse med smärtan du redan känner!". Jag skrattar till och inser att frågan var ganska korkad. Hon gör ett klipp och jag skriker "Åååååh vad skönt!", för ja, det var skönt. Äntligen försvann den där spända och "omöjliga" känslan, nu kändes det möjligt att få ut bebisen.
15:19: Jag krystar en sista gång utan att ha upplevt en enda krystvärk och ut kommer en illrosa liten illbatting. Hon skriker till och kommer direkt upp på mitt bröst. Hon blir tyst så fort hon kommer upp på mitt bröst och öppnar direkt ögonen och stirrar in i mina ögon. Hon ligger där, helt nöjd, varm och blodig och tittar på mig innan hon letar sig till mitt bröst och på en gång börjar amma. Jag som hade läckt bröstmjölk som ett såll från vecka 13 hade redan gott om råmjölk så hon började klunka i sig på en gång. Nöjd och glad från start. Jag kände inte när moderkakan slank ur, men jag såg den och det var häftigt. Blev sedan sydd i klippet vilket jag inte heller kände.
 
 
18:00: Galningarna vill tvinga in mig i duschen och jag förstår inte alls varför, vill ju gosa med min bebis och definitivt inte duscha! Dom säger dock att jag ska skölja av mig och försöka kissa i duschen. Dom hjälper mig dit och jag blir chockad över att jag knappt kan gå. Det gör så ont i underlivet och stygnen skaver och spänner så mycket att jag inte kan stå eller sitta. I duschen blir jag väldigt yrslig trots att jag sitter på knä på golvet och får hjälp av undersköterskan att torka mig och sätta på kläder samt ledas tillbaka till sängen. Bebisen blev vägd och mätt efter min dusch. 4316 g och 55 cm.
 
 
19:00: Barnmorskorna tycker att jag ska stanna på BB då förlossningen enligt dom inte var den lättaste samt att jag mår rätt dåligt. Jag tackar ja till det då jag inte ens klarar av att stå upp ännu. Dom skjutsar mig till BB i sängen och där börjar en ny resa. Det är lördagkväll, stan är fylld av liv och vi är dom lyckligaste i världen inne på en sjukhussal. Vi var föräldrar till en lite bebis som fick heta "lillgrisen" i några veckor till. Hon hade mycket fostervatten kvar i snoken och snorklade som en gris.