Det blir bra

Ibland behöver hjärnan hjälp.
 
Jag har gått i mycket terapi genom mitt liv och det har räddat mig många gånger. Terapin har räddat enskilda situationer men även hela mitt liv vid ett flertar tillfällen. Jag har terapin att tacka för livet. Tack vare den står jag med många verktyg i händerna, verktyg som hjälper mig framåt varje dag. Men ibland behöver hjärnan hjälp.
 
Jag har återigen sträckt ut handen då jag insett att jag behöver hjälp innan det blir ohållbart. Mitt mående är långt ifrån så illa som det har varit tidigare i mitt liv, men jag känner att jag behöver stoppa här och nu innan jag fastnar i en nedåtgående spiral. Jag vet var mina gränser går och jag behöver hjälp att stoppa vid den här gränsen. Den berömda väggen står framför mina ögon och den vill jag inte krocka med. Mitt liv har tagit nya vändningar och jag behöver fler verktyg för att hantera mina känslor.
 
Förhoppningsvis behövs ingen terapi denna gång, bara lite samtal för att få ordning på kaoset inombords. Men jag tänker ta emot den hjälp jag kan få, allt för att det ska bli så bra som möjligt. Det är så mycket inom mig som hela tiden bubblar upp trots att jag försöker hantera det på ett bra sätt. Jag ligger hela tiden precis ovanför vattenytan och chippar efter luft men kommer inte längre än så. Jag sjunker aldrig, men tar mig aldrig till en bekäm nivå heller. Det är hela tiden en jäkla kamp, ett utdraget krig av känslor som bara fortsätter i all evighet, jag varken vinner eller förlorar.
 
Jag har skrivit och pratat en del om hur dåligt jag mådde under graviditeten. Jag har kommit fram till att det är graviditeten som ligger till grund för stor del av mitt mående just nu. Den har påverkat mig mer än jag någonsin kunde tro. Jag upplevde graviditeten som ett trauma och hade konstant ångest i kroppen pga hur dåligt jag mådde fysiskt. Jag trodde att jag skulle dö, var och varannan dag, för att min kropp var ett vrak på bristningsgränsen. Jag trodde att allt skulle bli bra när jag inte längre var gravid, att dom fysiska problemen skulle lösa det. Men det gjorde dom ju inte. Min kropp är fortfarande ett vrak och har varit i snart två år. Jag tror fortfarande att jag ska dö hela tiden. Jag litar inte alls på min kropp och har noll förtroende till den. Dödsångest. Fobier. Ångest. Frustration. Ensamhet. Isolering. Orden som funnits med som sidekick så länge nu. Jag får inte bort dom.
 
Anledningen till att jag nu sökt hjälp är för att min familj drabbas nu. Joel får ta alla min ilska och han är verkligen en klippa. Han är förstående konstant och står ut med mig trots att jag är arg, frustrerad och irriterad. Mitt tålamod med Mira börjar tryta enormt mycket pga att jag fysiskt inte orkar. Det i kombination med att hon är otroligt mammig gör mig så instängd. Jag behöver få ha min kropp ifred korta stunder för att inte gå sönder och att då ha någon som skriker och klänger sig fast på ens ben trots att den andra föräldern står bredvid med öppna armar gör mig uppgiven. Hade jag bara fått några vilopauser hade jag nog haft bättre tålamod. Men det är inte hennes fel, ingenting är hennes fel. Ibland är jag glad över att hon är liten och inte förstår samtidigt som jag önskar att hon var stor och att vi kunde prata med varandra om allt som känns jobbigt. 
 
Jag hoppas att det kan bli bättre. Jag vill vara bättre. Jag vill känna mening med mitt liv och jag vill att min familj ska ha det lugnt och tryggt med en kärleksfull mamma och sambo. Just nu har jag ingen ork till att vara kärleksfull, stöttande och ett givande sällskap...
 
Nya tag. På måndag ska jag på bedömningssamtal hos en kurator för att se vad för hjälp jag kan få.
2