Rädslan för döden

Jag har alltid varit en rädd person. Jag oroar mig mycket, har katastroftankar och ser skräckscenarion framför mig. Jag lever dock inte efter dessa, för jag vet att det är ologiskt och att jag inte kan gräva ner mig i rädslan. Jag måste fortsätta leva trots min oro, det är någonting jag lärt mig. All terapi jag gått i förr i tiden har verkligen bidragit till att jag kan hantera min ångest och mina katastroftankar. Dom finns där, miljoner gånger om dagen, men jag försöker verkligen att inte låta det gå ut över livet även om vissa dagar är fruktansvärda.
 
Att bli förälder har verkligen satt min oro på prov. Vissa dagar är jag helt utmattad och färdig som människa, på grund av all oro som finns inuti. Ibland blir det övermäktigt, men jag bara måste hantera det, det finns liksom inget annat val. Jag kan inte lägga mig ner på golvet och kapitulera av ångest. Jag måste fortsätta. Mat ska lagas, blöjor ska bytas, läkarbesök ska fixas, barnet ska roas och släktingar ska hälsas på. Dagarna bara är så, det finns inget annat alternativ. Så ibland när kvällarna kommer så får jag vara utmattad. Att ha en kropp som konstant är på helspänn är otroligt energikrävande och uttröttande.
 
Katastroftankarna går i perioder, ibland bättre och ibland sämre. Jag tror mig veta vad dom beror på och när dom eskalerade, även om dom alltid funnits där. Under hela gravidteten målade jag upp katastroftankar i huvudet hundra gånger dagligen. Jag såg missfall, hjärta som slutade slå på bebisen, minskade fosterrörelser, en förlossning som slutade med att både jag och bebis dog. Jag såg att något hände Joel, vilket gjorde att jag inte orkade längre eftersom att han är mitt konstgjorda syre. Det är han som gör att jag står upp, varje dag. När Mira föddes så kunde jag inte sova för att jag var så säker på att hon skulle sluta andas. Jag var så trött. Hon sov, men inte jag. Ibland somnade jag sittande av ren utmattning och vaknade sedan med ett ryck. Panik. Men hon levde, varje gång jag tittade på det djupt sovande lilla ansiktet.
 
Nu är inte katastroftankarna lika intensiva som då, men dom finns där. När hon blir sjuk så inbillar jag mig att hon är döende, även fast jag vet att hon inte är det. Men hur ska man egentligen veta? Och jag inbillar mig att jag är döende. Och det kanske jag är. Hur ska man veta? Jag inbillar mig att Joel är döende. Och det kanske han är, för hur ska man veta? Det kanske man inte ska veta heller. Men paniken inombords, den finns där.
 
Det värsta är dom dagar jag mår riktigt dåligt fysiskt. Då tror jag ibland att jag ska dö. Tänk om min kropp ger upp, helt plötsligt. Sen är Mira själv hela långa dagen, tills Joel kommer hem från jobbet. Tanken på att hon skulle vara själv en hel dag, nio månader gammal, ligga och skrika i ren panik, den är smärtsam. Jag vet ju panikskriket hon har när jag inte kan plocka upp henne på en gång, när jag är på toaletten, och hon tror att jag övergett henne. Hur skulle skriket vara om det behövde pågå i åtta timmar? Skulle hon skrika tills hon svimmar? Jag kan inte styra över katastroftankarna, det har jag lärt mig. Dom attackerar mig hundra gånger om dagen vare sig jag vill eller inte. Jag kan inte göra något åt det. Låt dom komma, acceptera. Men det är så förbannat svårt. Hur accepterar man en tanke kring att ens nio månader gamla bebis ska behöva vara själv och skrika tills hon svimmar? Den tanken vill man inte få kastad i ansiktet hela tiden. Låt mig bara vara. Men jag vet ju att det bara blir värre om jag försöker slå bort tanken. Jag vet att jag måste acceptera och låta den finnas, för att på sikt försvinna. Men hur länge ska jag vänta? Det måste väl återstå att se. Tålamod Jennifer, tålamod.