Ring ambulans, hon dör ju!

Händelsen som gjorde att mina redan existerande katastroftankar eskalerade. Jag tror att jag är redo att bearbeta den nu, för jag tror att jag behöver det. Jag måste spela upp scenariot i huvudet en gång till, för att bearbeta. Jag vill inte vara så rädd. Och hon finns ju här, oavsett om jag pratar om det eller inte. Inget kommer hända för att jag pratar om det, det är bara ännu en katastroftanke. Hon finns, hon lever.
 
Jag kommer ihåg det som att det var igår. Hon var åtta dagar gammal, alldeles ny och skör men så fridfull. Vi hade haft en fin dag, med besökare i bebisbubblan. Kvällen kom och vi låg hud mot hud i soffan och tog igen oss efter dagen. Jag hade precis ammat Mira och hon hade somnat så gott på mitt bröst. Hon spydde ner handduken som vanligt, det gjorde hon ju alltid. Spybebis hade hon varit från dag ett. Det kom alltid mängder och vi blev blöta, men det var okej, hon mådde ju bra. Efter några sekunder så började hon hulka okontrollerat och ur henne kom mängder, som jag fångade upp i en tom chipsskål som stod på vardagsrumsbordet. Det bara forsade ur henne, likt en fontän. Halva skålen var nästan full och jag fattade inte hur mycket som kunde ha fått plats i hennes lilla mage. Mitt hjärta börja slå extra hårt och jag blev nervös. Hon fortsatte hulka trots att det inte fanns något kvar längre och det började bubbla skum i hela munnen på henne. Det var slemmigt och hon hulkade så mycket att hon slutade andas. Jag reste mig upp med Mira i famnen och skrek till Joel att ringa 112, för hon dör ju! Min mening med livet dör i mina armar! Hjärtat forsatte att slå i bröstet och jag stoppar in fingrarna i Miras mun för att dra ur allt bubbligt slem som kommer upp. Hon drar ett andetag och skriker sig illröd, tills hon börjar hulka igen och slutar andas på grund av allt slem som kommer upp ur munnen. Jag drar ur slemmet igen och hon skriker och hulkar om vartannat. Jag vet inombords att skrik är bra, men det är så oerhört läskigt när hulkningarna börjar och hon inte kan andas. Tiden tills ambulansen kom kändes som en evighet och jag kunde bara tänka på att min lilla älskling skulle dö ifrån mig och sluta andas helt.
 
Precis innan ambulansen kommer så somnar hon djupt i min famn. Jag blir livrädd. Hon var slö och kändes livlös, trots att hon andades. Jag försökte intala mig själv att hon bara var trött efter den hemska upplevelsen, men jag var livrädd. Men jag kände mig trygg. Ambulansen var här och dom skulle rädda henne om hon slutade andas. Dom har utrustning. Dom fixar det. Men hon fortsatte att leva. Hon slutade inte andas och dom undersökte henne i lugn och ro. Jag behövde aldrig släppa taget om henne, hon fick vara i min famn hela tiden. Jag fick amma henne för att ambulanspersonalen skulle se om hon var slö eller inte när dom ringde till barnakuten. Hon ville inte äta, bara sova och det gjorde ont i mig. Men vi fick följa med dom till sjukhuset. I lugn och ro packade vi ut oss i ambulansen och när vi väl satt där så började tårarna rinna på mig. Jag slappnade av lite och tänkte att vi var på rätt ställe. Jag grät och ambulansenmännen försökte prata med mig, men jag sa inget, ville bara sitta och klappa på min lilla unge. Jag ville inte prata med någon alls, bara vara nära henne och njuta av att hon fortfarande lever och att det värsta verkar vara över. På barnakuten fick vi ett eget rum och Mira började piggna till, vilket gjorde mig så otroligt glad. Men oron fanns där. Vad fan var det som hände och kommer det hända igen? Jag var helt skakis och fällde tårar ibland, utan att ens reflektera över det. Jag ville aldrig någonsin släppa henne ur min famn. Hon blev undersökt av läkare som inte hittade något fel alls och sa till oss att hon var den mest välskapta lilla bebisen hon sett. Jag tänkte att det säger hon säkert till alla, för att lugna oroliga föräldrar. Men jag försökte tro på henne, för Mira verkade ju vara som vanligt igen. Men rädslan för att det skulle hända igen var så enormt stark, men vi fick åka hem igen med en försäkran om att akuten fanns kvar om det skulle hända igen, då var vi välkomna tillbaka. 
 
Jag var svettig, varm och ledsen. Det duggregnade och var kolsvart ute men vi bestämde oss för att gå hem. Joel bar Mira i babyskyddet. Vi hade packat in henne i filtar och min tröja. Jag gick strax bredvid hela vägen hem och tittade så att hon andades. Och det gjorde hon, andades och sov gott. Väl hemma så hämtade vi alla våra soffkuddar, kokade te och bredde mackor. Vi bäddade ner Mira mellan oss i sängen, precis som varje natt och satte oss nära, nära. Vi skulle vaka över henne hela natten. Vi slog på en film och började äta mackor, småpratade lite om allt som hänt. Jag höll om Mira hela tiden, livrädd att släppa taget. Framåt morgonen, när det började bli ljust så vågade vi somna lite lätt. Det var en orolig sömn, men vi sov.
 
Dagarna fortsatte som vanligt och Mira fortsatte att kaskadspy enorma mängder, men hon slutade aldrig att andas igen. Jag var rädd, varje dag. Rädd att något skulle hända, rädd för att hon skulle ligga på rygg och spy, vilket hon gjorde ibland. Jag hade alltid ett öga på henne och vågade aldrig lämna henne själv i ett rum. Än idag har jag svårt att lämna henne utan uppsikt i ett rum, men jag kan åtminstone låta henne sov i ett annat rum på dagar nu. På nätterna sover hon dock fortfarande i min armhåla och det kommer hon få göra länge till. Jag vill aldrig vara långt ifrån henne. Jag vill inte ha barnvakt åt henne. Jag vill ha henne nära jämt. Min alldeles perfekta bebis. Hon är mitt liv.
 
Hela händelsen var traumatisk för mig och jag har inte pratat om den, förrän nu. Men jag har förstått att den har bidragit till mycket ångest, oro, kontrollbehov och katastroftankar. Jag är rädd och jag är överbeskyddande, men det får vara okej. Jag behöver inte lämna hennes sida, jag behöver inte ha barnvakt, jag behöver inte ha henne sovandes i egen säng. Så länge hon mår bra och är vid min sida så har jag allt jag behöver. Hon är den bästa jag vet och jag vill aldrig behöva lämna hennes sida. Älskade, älskade unge.
 
Hon lever, och det hoppas jag att hon kommer att göra länge länge länge. ♥

Rädslan för döden

Jag har alltid varit en rädd person. Jag oroar mig mycket, har katastroftankar och ser skräckscenarion framför mig. Jag lever dock inte efter dessa, för jag vet att det är ologiskt och att jag inte kan gräva ner mig i rädslan. Jag måste fortsätta leva trots min oro, det är någonting jag lärt mig. All terapi jag gått i förr i tiden har verkligen bidragit till att jag kan hantera min ångest och mina katastroftankar. Dom finns där, miljoner gånger om dagen, men jag försöker verkligen att inte låta det gå ut över livet även om vissa dagar är fruktansvärda.
 
Att bli förälder har verkligen satt min oro på prov. Vissa dagar är jag helt utmattad och färdig som människa, på grund av all oro som finns inuti. Ibland blir det övermäktigt, men jag bara måste hantera det, det finns liksom inget annat val. Jag kan inte lägga mig ner på golvet och kapitulera av ångest. Jag måste fortsätta. Mat ska lagas, blöjor ska bytas, läkarbesök ska fixas, barnet ska roas och släktingar ska hälsas på. Dagarna bara är så, det finns inget annat alternativ. Så ibland när kvällarna kommer så får jag vara utmattad. Att ha en kropp som konstant är på helspänn är otroligt energikrävande och uttröttande.
 
Katastroftankarna går i perioder, ibland bättre och ibland sämre. Jag tror mig veta vad dom beror på och när dom eskalerade, även om dom alltid funnits där. Under hela gravidteten målade jag upp katastroftankar i huvudet hundra gånger dagligen. Jag såg missfall, hjärta som slutade slå på bebisen, minskade fosterrörelser, en förlossning som slutade med att både jag och bebis dog. Jag såg att något hände Joel, vilket gjorde att jag inte orkade längre eftersom att han är mitt konstgjorda syre. Det är han som gör att jag står upp, varje dag. När Mira föddes så kunde jag inte sova för att jag var så säker på att hon skulle sluta andas. Jag var så trött. Hon sov, men inte jag. Ibland somnade jag sittande av ren utmattning och vaknade sedan med ett ryck. Panik. Men hon levde, varje gång jag tittade på det djupt sovande lilla ansiktet.
 
Nu är inte katastroftankarna lika intensiva som då, men dom finns där. När hon blir sjuk så inbillar jag mig att hon är döende, även fast jag vet att hon inte är det. Men hur ska man egentligen veta? Och jag inbillar mig att jag är döende. Och det kanske jag är. Hur ska man veta? Jag inbillar mig att Joel är döende. Och det kanske han är, för hur ska man veta? Det kanske man inte ska veta heller. Men paniken inombords, den finns där.
 
Det värsta är dom dagar jag mår riktigt dåligt fysiskt. Då tror jag ibland att jag ska dö. Tänk om min kropp ger upp, helt plötsligt. Sen är Mira själv hela långa dagen, tills Joel kommer hem från jobbet. Tanken på att hon skulle vara själv en hel dag, nio månader gammal, ligga och skrika i ren panik, den är smärtsam. Jag vet ju panikskriket hon har när jag inte kan plocka upp henne på en gång, när jag är på toaletten, och hon tror att jag övergett henne. Hur skulle skriket vara om det behövde pågå i åtta timmar? Skulle hon skrika tills hon svimmar? Jag kan inte styra över katastroftankarna, det har jag lärt mig. Dom attackerar mig hundra gånger om dagen vare sig jag vill eller inte. Jag kan inte göra något åt det. Låt dom komma, acceptera. Men det är så förbannat svårt. Hur accepterar man en tanke kring att ens nio månader gamla bebis ska behöva vara själv och skrika tills hon svimmar? Den tanken vill man inte få kastad i ansiktet hela tiden. Låt mig bara vara. Men jag vet ju att det bara blir värre om jag försöker slå bort tanken. Jag vet att jag måste acceptera och låta den finnas, för att på sikt försvinna. Men hur länge ska jag vänta? Det måste väl återstå att se. Tålamod Jennifer, tålamod.