Förskola

Mitt barn kommer att få en depressionsdiagnos i femårsåldern, hon kommer att utveckla ätstörningar innan mellanstadiet och hon kommer att börja sniffa lim i högstadiet för att hon hatar sina föräldrar så mycket. Jag vet redan att jag är en hemsk person, eller ännu värre, en hemsk MAMMA, som ska kämpa för att få en förskoleplats åt mitt barn innan hon har fyllt ett år. Jag ber er i förväg att hålla käften om ni har någonting negativt att yttra kring detta, jag slår och bankar redan på mig själv för det här. Det räcker gott och väl, jag har blåmärken så det räcker.
 
Jag måste placera min dotter på förskola när hon är 10½ månad gammal för att få våra liv att gå ihop men kommunen beviljar enbart förskoleplatser till barn över ett år - hur gör man? Jag måste återuppta mina studier för att ha någon inkomst. Jag kommer att ha använt upp alla mina föräldradagar (även min sambos föräldradagar) och skolan börjar 1 september. Kan jag inte börja studera 1 september måste jag vänta ett halvår, till nästa termin börjar, för det går inte att börja skolan lite när man vill. Och jag har inga föräldradagar att ta ut, jag kan inte vara hemma ett halvår till. Jag måste ta ut 7 föräldradagar/vecka för att få vår ekonomi att gå ihop då jag får absolut lägsta föräldrapenningen som går att få pga att jag är student. Jag har inte lyxen att kunna ta ut 3-4 dagar/vecka för att spara dagar. Min sambo kan inte vara föräldraledig alls, vilket han är jätteledsen över. Han måste studera minst 75% för att vi ska få bo kvar i våran lägenhet, då det är en studentlägenhet. Han kan alltså inte heller vara hemma i höst (dessutom räcker föräldradagarna inte till det iallafall).
 
Och nej, vi har ingen släkting som kan ta hand om vårat barn som substitut för förskola. Våra släktingar har egna liv, egna familjer att försörja och jobb att gå till. Dessutom bor dom 20 mil bort, så det är inte riktigt att bara ringa hit en barnvakt på en pisskvart. Och nej, vi har inte möjlighet att betala en privat barnvakt eftersom att vi lever på studiemedel och inte en borgarlön.
 
Just nu vill jag bara spy på alla som lägger sig i andras liv och andras val utan att ha en aning om bakgrund. Hade jag kunnat hade jag gärna varit hemma med min dotter tills hon börjar gymnasiet. Men jag kan INTE och det gör fan ont inombords. JAG-KAN-INTE! Jag vill spy på alla bloggande föräldrar som har samarbeten med Försäkringskassan och deras kampanj "Fifty-fifty", som uppmanar föräldrar att dela lika på föräldraledigheten. Ja, det vore jävligt trevligt om det gick... Jag vill spy på alla prettomorsor i forum som påstår att det är SKADLIGT att placera ett barn under ett år på förskola, att deras liv är FÖRSTÖRDA och att forskning pekar på att barn bli dumma i huvudet! Tack för den. Jag kämpar och sliter varje dag för att få våra liv att gå ihop och för att vi ska gå runt ekonomiskt som familj. Men jag är ändå inte bra nog som förälder för att jag "väljer" att sätta mitt barn på förskola innan hon fyller ett år. Jag är grön av avund på alla föräldrar som kan vara hemma så länge som möjligt med barnen.
 
"Men jag skulle stanna hemma med mitt barn utan inkomst för att låta henne slippa gå på förskola" JA MEN VAD BRA ATT DU KAN DET! Skulle jag stanna hemma utan inkomst så skulle vi inte kunna betala hyra vilket betyder att vårat barn blir hemlöst, ansvarsfullt va? Dessutom skulle vi inte ha råd att låta henne äta heller, men det är ju också ansvarsfullt. Nej, jag placerar nog hellre mitt barn på förskola två månader "för tidigt" så att hon blir dum i huvudet. Då har jag henne vid liv iallafall.
 
Nu kanske någon dryg typ tänker: "Fast varför skaffade ni ens barn om ni inte har ekonomiska förutsättningar?" och jo, det ska jag förklara. Vi blev oplanerat gravida och vi använde preventivmedel. Vi gjorde det vi kunde men ändå så ville våran lilla mirakelunge komma till oss. Hon är så självklar i våra liv och jag är så lycklig. Men självklart hade det optimala vara att vänta tills studierna var klara, självklart. Men nu är det inte så och vi behöver förhålla oss till situationen vi har framför oss och göra det bästa av den. Vi älskar våran unge och tänker göra det bästa för att trygga hennes framtid. Om det är förskola innan ett års ålder, so be it! Om vi ens lyckas få en plats, annars vet jag inte vad vi gör. Säger upp lägenheten, avbryter flera års studier och är skuldsatta upp över öronen med studielån och flyttar hem till våra föräldrar? Nej, jag får panik av bara tanken. Det måste gå att ordna.
4
Jill Holmstedt

Alltså jag är så jäkla less på tjatet som om att förskolan skulle vara helvetet på jorden för våra barn! Och det är inte bara andra föräldrar och medmänniskor som sitter på sina höga hästar och pekar med sina pekpinnar utan jag ser även fler och fler pedagoger som ger sig in i debatten och propsar på att jag ska minsann ha mitt barn hemma och varför har jag skaffat barn om jag inte vill umgås med det. Men ursäkta att jag betalar din lön så att du har tak över huvudet och mat på bordet, eller? Och vad fräscht det känns att du ska ta hand om mitt barn när du egentligen inte verkar vilja det utan bara de barn som passar dig eller ett visst antal som passar dig? BYT JOBB!! Det är såhär samhället är uppbyggt idag och kom inte dragandes med att det var bättre förr när barnen var hemma för då hade barn i princip inget värde. De satt antingen i en lekhage medan mamman tog hand om hushållet eller så jobbade ungarna på en gård och drog sitt strå till stacken för att familjen skulle överleva. De allra flesta barn som växer upp idag har föräldrar som älskar dem till månen och tillbaka, de gör vad som helst för sina barn! Kanske så att det till och med slår över åt andra hållet - barnen får makten som de egentligen inte kan hantera för att de är just barn (men den diskussionen får vi ta en annan gång). Så att en förskoleplats innan ett års ålder skulle vara något fasansfullt för er dotter är bara skitsnack! Så länge hon har dig och Joel som älskar henne villkorslöst så kommer hon klara sig alldeles utmärkt i det vi kallar livet.

Anonym

Min mamma fick dispens så jag började när jag var 10 månader. det var pga studier, dock var det ju 25 år sedan... tiderna kanske förändrats till inte så humana.. :( lycka till och hoppas det ordnar sig!

Julia

Hej! Vart pluggar du någonstans? Beroende på hur det ser ut med lektioner alt föreläsningar så kanske du kan ta med barnet? Jag har på flera föreläsningar där föräldrar tagit med sina barn! De har bara informerat läraren innan, och jag har aldrig varit med om att någon i klassen tyckt något om det. Kanske vore något om förskola absolut säger nej och en lösning tills vidare i två månader?? Lycka till!! Hoppas det löser sig!

Anonym

Intressant att läsa. Jag har alltid undrar hur folk tänker när de skaffar barn trots väldigt svåra förutsättningar. Jag själv hade gjort abort utan att blinka och skaffat barn senare när jag och min man båda kan ge dem en trygg och lycklig uppväxt med mycket tid. Men världen består av alla sorters människor I guess.