Självrannsakan. Självomsorg. Tillit.

Nyårslöften. Jag brukar inte ha sådana, men i år känns det som att det behövs. 2016 blev ett konstigt år och för att inte fortsätta vara så handlingsförlamad behöver jag nog struktera upp planer för att ta hand om mig själv och mitt liv.
 
Familj
Vara en gör-så-gott-jag-kan-mamma. Inte perfekt, inte felfri, men tillräcklig. Bra. Ägna tid åt min dotter och anstränga mig för att vara en lyhörd mamma som ser behov. Jag vill samtidigt kunna inse mina begränsningar och acceptera mig själv som mamma, när jag inte lyckas med "målbilden". Jag vill kunna förlåta mig själv när saker går snett.
 
Vara en kärleksfull partner. Jag vill ägna tid åt min fantastiska sambo, värna om vår relation och se till att vi kan göra saker tillsammans som inte bara innebär vardagsliv. Så fort bebis slutar amma ska jag våga mig på att ha barnvakt till henne så att jag och mitt stora hjärta kan få en dag för oss själva.
 
Besöka släkten mer. När jag känner att jag har återhämtat mig vill jag återigen bli mer engagerad i övriga familjen och släkten. Jag värderar familj och släkt allra högst och jag saknar att vara en engagerad dotter, syster och barnbarn. Jag vill dit igen, även om jag är mamma.
 
Jag
Självomsorg. Min fysiska (och psykiska) hälsa är katastrof och jag måste verkligen göra ett helhjärtat försök att ta tag i det här. Till att börja med ska jag söka hjälp på vårdcentralen för fysiska besvär. Jag behöver antagligen träffa en läkare, sjukgymnast och möjligtvis en dietist. Jag ska försöka kämpa för vård istället för att bara vara passiv. Jag behöver även börja bearbeta min ångest. Till en början ska jag gå tillbaka, in i mig själva och leta svaren som jag en gång har jobbat fram i intensiv terapi. Jag vet ju att det går att må bra och vara relativt ångestfri, jag har ju krigat mig dit förut. Hjälper det inte så måste jag söka hjälp, kanske behövs det nya verktyg. Inte skämmas, det är okej att må dåligt. Jag behöver även förändra mitt tankesätt och min syn på mig själv istället för att banka på den jag är. Ibland behöver man inte utvecklas, det är okej att vara den jag är. Kanske är jag lite lat, kanske behöver jag inte sträva efter att vara aktiv på samma sätt som jag varit tidigare i livet.
 
Skaffa en hobby. Vad som helst, så länge jag gör något annat än bara är mamma, partner och en person som tar itu med vardagssysslor. Jag måste hitta något jag tycker är roligt, något att göra. Jag behöver det, helst utanför hemmet, bara för att komma UT!
 
Slå av tv:n. Jag har nästan alltid tv:n igång, oavsett om jag tittar eller inte. Detta är något som hänger kvar sedan jag bodde ensam och ville ha ljud runt mig. Jag ska helt klart bli bättre på att slå av tv:n när jag inte tittar och ägna andra saker mer uppmärksamhet. Jag behöver lära mig att fokusera fullt ut på en sak i taget, istället för att göra sju saker samtidigt.
 
Karriär
Avsluta min utbildning. Jag har pluggat två år på sjuksköterskeprogrammet men det blir nog inget mer av det. Jag får ångest av att tänka på att jag i framtiden ska jobba som sjuksköterska vilket gör att jag inte känner mig motiverad alls att fortsätta utbildningen, jag vill verkligen inte. Enda anledningen till at jag "känner" för att fortsätta är på grund av min prestationsångest. Jag känner en plikt att fortsätta för att "bli klar" och fullfölja det jag påbörjat. Men varför? Onödigt. Jag behöver eliminera saker som får mig att må dåligt, inte öka på. Jag vill inte jobba kvällar, helger, nätter och vara ifrån min dotter mer än nödvändigt. Jag vill kunna vara med henne och mitt stora hjärta. Jag vill inte jobba när dom är hemma på kvällarna, vill inte missa värdefull tid tillsammans för att stressa sönder mig på ett jobb. Jag och min familj förtjänar bättre än så.
 
Söka en annan utbildning. Jag har hittat en annan utbildning jag vill gå, som passar mina intressen och min livssituation. Förhoppningsvis kan jag börja i höst, när föräldradagarna är slut. Blir det ingen utbildning i höst så får jag söka vilket skitjobb som helst, för att invänta utbildningsstart.
 
Nu kör vi. Självrannsakan. Självomsorg. Tillit. Tvåtusensjutton ska jag kämpa för.

Förskola

Mitt barn kommer att få en depressionsdiagnos i femårsåldern, hon kommer att utveckla ätstörningar innan mellanstadiet och hon kommer att börja sniffa lim i högstadiet för att hon hatar sina föräldrar så mycket. Jag vet redan att jag är en hemsk person, eller ännu värre, en hemsk MAMMA, som ska kämpa för att få en förskoleplats åt mitt barn innan hon har fyllt ett år. Jag ber er i förväg att hålla käften om ni har någonting negativt att yttra kring detta, jag slår och bankar redan på mig själv för det här. Det räcker gott och väl, jag har blåmärken så det räcker.
 
Jag måste placera min dotter på förskola när hon är 10½ månad gammal för att få våra liv att gå ihop men kommunen beviljar enbart förskoleplatser till barn över ett år - hur gör man? Jag måste återuppta mina studier för att ha någon inkomst. Jag kommer att ha använt upp alla mina föräldradagar (även min sambos föräldradagar) och skolan börjar 1 september. Kan jag inte börja studera 1 september måste jag vänta ett halvår, till nästa termin börjar, för det går inte att börja skolan lite när man vill. Och jag har inga föräldradagar att ta ut, jag kan inte vara hemma ett halvår till. Jag måste ta ut 7 föräldradagar/vecka för att få vår ekonomi att gå ihop då jag får absolut lägsta föräldrapenningen som går att få pga att jag är student. Jag har inte lyxen att kunna ta ut 3-4 dagar/vecka för att spara dagar. Min sambo kan inte vara föräldraledig alls, vilket han är jätteledsen över. Han måste studera minst 75% för att vi ska få bo kvar i våran lägenhet, då det är en studentlägenhet. Han kan alltså inte heller vara hemma i höst (dessutom räcker föräldradagarna inte till det iallafall).
 
Och nej, vi har ingen släkting som kan ta hand om vårat barn som substitut för förskola. Våra släktingar har egna liv, egna familjer att försörja och jobb att gå till. Dessutom bor dom 20 mil bort, så det är inte riktigt att bara ringa hit en barnvakt på en pisskvart. Och nej, vi har inte möjlighet att betala en privat barnvakt eftersom att vi lever på studiemedel och inte en borgarlön.
 
Just nu vill jag bara spy på alla som lägger sig i andras liv och andras val utan att ha en aning om bakgrund. Hade jag kunnat hade jag gärna varit hemma med min dotter tills hon börjar gymnasiet. Men jag kan INTE och det gör fan ont inombords. JAG-KAN-INTE! Jag vill spy på alla bloggande föräldrar som har samarbeten med Försäkringskassan och deras kampanj "Fifty-fifty", som uppmanar föräldrar att dela lika på föräldraledigheten. Ja, det vore jävligt trevligt om det gick... Jag vill spy på alla prettomorsor i forum som påstår att det är SKADLIGT att placera ett barn under ett år på förskola, att deras liv är FÖRSTÖRDA och att forskning pekar på att barn bli dumma i huvudet! Tack för den. Jag kämpar och sliter varje dag för att få våra liv att gå ihop och för att vi ska gå runt ekonomiskt som familj. Men jag är ändå inte bra nog som förälder för att jag "väljer" att sätta mitt barn på förskola innan hon fyller ett år. Jag är grön av avund på alla föräldrar som kan vara hemma så länge som möjligt med barnen.
 
"Men jag skulle stanna hemma med mitt barn utan inkomst för att låta henne slippa gå på förskola" JA MEN VAD BRA ATT DU KAN DET! Skulle jag stanna hemma utan inkomst så skulle vi inte kunna betala hyra vilket betyder att vårat barn blir hemlöst, ansvarsfullt va? Dessutom skulle vi inte ha råd att låta henne äta heller, men det är ju också ansvarsfullt. Nej, jag placerar nog hellre mitt barn på förskola två månader "för tidigt" så att hon blir dum i huvudet. Då har jag henne vid liv iallafall.
 
Nu kanske någon dryg typ tänker: "Fast varför skaffade ni ens barn om ni inte har ekonomiska förutsättningar?" och jo, det ska jag förklara. Vi blev oplanerat gravida och vi använde preventivmedel. Vi gjorde det vi kunde men ändå så ville våran lilla mirakelunge komma till oss. Hon är så självklar i våra liv och jag är så lycklig. Men självklart hade det optimala vara att vänta tills studierna var klara, självklart. Men nu är det inte så och vi behöver förhålla oss till situationen vi har framför oss och göra det bästa av den. Vi älskar våran unge och tänker göra det bästa för att trygga hennes framtid. Om det är förskola innan ett års ålder, so be it! Om vi ens lyckas få en plats, annars vet jag inte vad vi gör. Säger upp lägenheten, avbryter flera års studier och är skuldsatta upp över öronen med studielån och flyttar hem till våra föräldrar? Nej, jag får panik av bara tanken. Det måste gå att ordna.
4