Det blir bra

Ibland behöver hjärnan hjälp.
 
Jag har gått i mycket terapi genom mitt liv och det har räddat mig många gånger. Terapin har räddat enskilda situationer men även hela mitt liv vid ett flertar tillfällen. Jag har terapin att tacka för livet. Tack vare den står jag med många verktyg i händerna, verktyg som hjälper mig framåt varje dag. Men ibland behöver hjärnan hjälp.
 
Jag har återigen sträckt ut handen då jag insett att jag behöver hjälp innan det blir ohållbart. Mitt mående är långt ifrån så illa som det har varit tidigare i mitt liv, men jag känner att jag behöver stoppa här och nu innan jag fastnar i en nedåtgående spiral. Jag vet var mina gränser går och jag behöver hjälp att stoppa vid den här gränsen. Den berömda väggen står framför mina ögon och den vill jag inte krocka med. Mitt liv har tagit nya vändningar och jag behöver fler verktyg för att hantera mina känslor.
 
Förhoppningsvis behövs ingen terapi denna gång, bara lite samtal för att få ordning på kaoset inombords. Men jag tänker ta emot den hjälp jag kan få, allt för att det ska bli så bra som möjligt. Det är så mycket inom mig som hela tiden bubblar upp trots att jag försöker hantera det på ett bra sätt. Jag ligger hela tiden precis ovanför vattenytan och chippar efter luft men kommer inte längre än så. Jag sjunker aldrig, men tar mig aldrig till en bekäm nivå heller. Det är hela tiden en jäkla kamp, ett utdraget krig av känslor som bara fortsätter i all evighet, jag varken vinner eller förlorar.
 
Jag har skrivit och pratat en del om hur dåligt jag mådde under graviditeten. Jag har kommit fram till att det är graviditeten som ligger till grund för stor del av mitt mående just nu. Den har påverkat mig mer än jag någonsin kunde tro. Jag upplevde graviditeten som ett trauma och hade konstant ångest i kroppen pga hur dåligt jag mådde fysiskt. Jag trodde att jag skulle dö, var och varannan dag, för att min kropp var ett vrak på bristningsgränsen. Jag trodde att allt skulle bli bra när jag inte längre var gravid, att dom fysiska problemen skulle lösa det. Men det gjorde dom ju inte. Min kropp är fortfarande ett vrak och har varit i snart två år. Jag tror fortfarande att jag ska dö hela tiden. Jag litar inte alls på min kropp och har noll förtroende till den. Dödsångest. Fobier. Ångest. Frustration. Ensamhet. Isolering. Orden som funnits med som sidekick så länge nu. Jag får inte bort dom.
 
Anledningen till att jag nu sökt hjälp är för att min familj drabbas nu. Joel får ta alla min ilska och han är verkligen en klippa. Han är förstående konstant och står ut med mig trots att jag är arg, frustrerad och irriterad. Mitt tålamod med Mira börjar tryta enormt mycket pga att jag fysiskt inte orkar. Det i kombination med att hon är otroligt mammig gör mig så instängd. Jag behöver få ha min kropp ifred korta stunder för att inte gå sönder och att då ha någon som skriker och klänger sig fast på ens ben trots att den andra föräldern står bredvid med öppna armar gör mig uppgiven. Hade jag bara fått några vilopauser hade jag nog haft bättre tålamod. Men det är inte hennes fel, ingenting är hennes fel. Ibland är jag glad över att hon är liten och inte förstår samtidigt som jag önskar att hon var stor och att vi kunde prata med varandra om allt som känns jobbigt. 
 
Jag hoppas att det kan bli bättre. Jag vill vara bättre. Jag vill känna mening med mitt liv och jag vill att min familj ska ha det lugnt och tryggt med en kärleksfull mamma och sambo. Just nu har jag ingen ork till att vara kärleksfull, stöttande och ett givande sällskap...
 
Nya tag. På måndag ska jag på bedömningssamtal hos en kurator för att se vad för hjälp jag kan få.
2

Kroppfanskapet

Sedan jag blev gravid har min kropp varit kaotisk. Snart två år av kroppsligt kaos och elände. Graviditeten var pest och pina där krämporna avlöste varandra konstant. Sedan förlossningen har jag också åkt på både den ena och den andra åkomman och jag kan ärligt talat inte minnas en endast dag när jag har mått bra. För ett tag sedan sa jag till min sambo: "Jag vet inte ens hur det känns att må bra, för mig är normaltillståndet rätt dåligt men sedan finns det ju dagar när det är mer katastrof än vanligt!". Mina gränsvärden är annorlunda, för när jag säger att jag mår bra så har jag fortfarande en jäkla massa krämpor. Det är frustrerande. Jag är 23 år men jag känner mig instängd i en kropp som tillhör någon som är 73 år. Hade jag varit 73 år så hade jag nog accepterat att må såhär men i dagsläget? Nej, det är inte roligt för fem öre. Jag ska fungera i många år till och jag vågar inte ens blicka mot framtiden för att det bara känns jobbigt. Om problemen bara ska fortsätta matas på i den här takten så vill jag inte veta hur det är om 5, 10, 20 år... Det är skrämmande att tänka på framtiden så jag försöker undvika det.
 
Jag märker att min kropp börjar påverka mig på flera sätt. Mitt humör är katastrof. Jag är så förbannat lättretlig, irriterad, arg och frustrerad. Jag går konstant runt och väntar på anledningar att bli arg, att få explodera och snäsa. Jag irriterar mig på allt och alla. Jag har dåligt samvete hela tiden över hur hemsk jag är. Jag är arg på min ettåring, vilket är det värsta. Hon förstår inte, hon vet inte och inget är hennes fel: men jag är irriterad och det måste jag acceptera. Är det något jag lärt mig genom livet så är det att inte trycka undan känslor och låtsas som att dom inte finns, för då blir det sju gånger värre. Jag måste försöka acceptera att jag är arg och irriterad på min oskyldiga ettåring, hur ont det än gör.
 
Joel kan hantera att jag är arg, för han vet varför. Han kan kommunicera med mig. Vi pratar och han förstår. Självklart är det jobbigt för honom också, men han förstår och det gör det så himla mycket lättare att hantera att jag är arg.
 
Jag önskar bara att jag fick må bra. Iallafall vissa dagar.

Förskoleplats

Vi har väntat och väntat på detta besked i flera månader nu. Kommunen har legat efter med placeringar och därmed inte kunnat ge oss besked i god tid vilket har varit otroligt stressande och ångestfyllt för mig, då behovet verkligen är stort. Halva hösten och vintern har liksom hängt på beskedet.
 
Idag kom det. Mira har fått en plats från och med sin ettårsdag. Vi fick inte plats på någon av dom fyra förskolor vi önskat men just nu känner jag att det är skitsamma, så länge hon har en plats och att vi överlever hösten tillsammans, så kvittar det var hon går. Hon kommer alltså att börja på förskola om en månad. EN MÅNAD! Det är ingenting. Jag saknar henne redan. Jag har som max varit ifrån henne i tre timmar, några enstaka gånger i hennes liv. Hon har haft barnvakt en gång, i en timme. Jag är så jäkla nervös och ångestfylld inför förskolestarten så ni anar inte. När beskedet kom idag så grät jag, vilket inte händer alltför ofta. Men tårarna bara kom. Jag ska lämna min lilla bebis, jag ska överge henne när hon inte ens kan gå eller prata. Tänk om hon saknar mig utan att kunna berätta det? Tänk om hon inte litar på att jag kommer tillbaka? Tänk om hon mår dåligt utan att kunna förklara? Det gör ont i mig. Förhoppningsvis kommer hon älska att vara med andra barn och troligtvis hittar hon säkert någon pedagog att knyta an till, någon som kan agera substitut för mig. Det gör ont, men vad fan gör man inte. Det är ju för hennes skull vi kämpar med att få ihop vardagen. Det är för hennes skull vi skaffar oss en utbildning. Självklart önskar vi båda att förutsättningarna såg annorlunda ut, att vi kunde ge henne något annorlunda. Det är inte optimalt att hon börjar på förskola vid ett års ålder, men det är fanimej inte så skadligt som vissa försöker få det till heller. Skulle hon visa att hon mår dåligt så får vi tänka om, självklart, men vi måste prova för att ge våran familj en ärlig chans här i livet. 
 
Hon kommer få det bra. Jag kommer få det bra. Joel kommer få det bra. Tillsammans fixar vi det här. Vi har all kärlek som går att ha gentemot varandra och jag kommer trampa cykeln det snabbast jag kan efter skolan. Mira kommer aldrig behöva gå heldagar och det känns underbart skönt, att vi åtminstone kan ge henne möjligheten till eftermiddagar hemma med oss och lediga dagar. Snart min älskling börjar ett nytt kapitel. Snart måste du klara dig utan mig några timmar per dag. Jag litar på att du kommer klara det galant, bättre än mig iallafall. Men du ska veta att jag saknar dig varenda sekund du inte är i min famn. Älskade unge.